I see dumb people.

Vad trött jag blir. Min chef erbjöd mig helgjobb i höst vilket kanske skulle inneburit att jag inte skulle behövt leva på existensminimum. Men tydligen så har han för vana att stöta på de kvinnliga anställda, oavsett deras civilstatus, och blir sur varenda gång han blir avvisad (vilket han hela tiden blir, eftersom han är närmare femtio och typ alla kvinnliga anställda är i tjugofemårsåldern och har pojkvän.) Plötsligt blev mitt jobb inte lika uthärdligt längre. Jag vill därifrån.

Han hade köpt en flaska rödvin,  tagit med den till jobbet och visat upp den för en tjej i min ålder som jobbat där länge och ska sluta om en vecka och föreslagit att de skulle dricka den tillsammans på stranden senare på kvällen. Hon avböjde och han blev extremt missnöjd och kommenterade ”Jag ger och jag ger och får ingenting tillbaka!”. Vad exakt det är han ger har vi inte lyckats lista ut, och jag vill inte ens tänka på vad han vill ha tillbaka.

Jag tyckte det var lite ofräscht att han på min första dag där kommenterade att jag var ”En snygg tjej! Ja? Do vara snygg tjej!” typ fem-sex gånger, men trodde det var jag som var nojig. Nu är allt bara…jobbigt.

Ordinarie (kvinnliga) chefen är tillbaka från sin semester om två veckor och jag kan väl uthärda tills dess men jag har ingen lust att jobba kvar där i höst. Eller överhuvudtaget mer. Jag tänker dessutom, innan jag slutar, informera henne om hur han håller på eftersom jag har svårt att tro att det är ett beteende som hon har överseende med.

Suck. Dumma tillvaron. I fortsättningen ska jag strunta i att snygga till mig innan jag går till jobbet. Kanske borde rulla mig i lite lera och kvistar på vägen dit också.