Mysteriet med Bolibompa-Johan.
Nu sitter jag har och har tentainläsningsdag. Så därför gör jag naturligtvis tusen andra saker, vad som helst bara jag slipper plugga.
Detta ledde mig in på en forumsdiskussion där någon nämnde Johan Anderblad som har varit barnprogramsledare i SVT i en evighet och aldrig åldras. Jag som trodde det bara var jag som hade noterat det! Jag minns när jag för något år sedan tittade på barnprogram med min systerdotter och fick syn på honom för första gången sen jag själv var i ”Bolibompa”-åldern. Jag blev faktiskt lite rädd.
En snabb googling visade att jag är långt ifrån ensam. Överallt i landet finns det folk som fascineras av att karln sett ut att vara tjugoåtta år efter år. Enligt Wikipedia har han och hans lilla plastkanin presenterat barnprogram i arton år nu och han är….*trumvirvel*…49 år gammal!
Hur är detta möjligt? Är han en alien?
Men han har ju verkligen börjat jobba i rätt bransch med det där utseendet. Han kommer se ut som en ung, rufsig jeanskille tills han hamnar på ålderdomshemmet. Kommer sitta där i sängen med sin buspojksfrisyr och pipande gummikanin och le skälmskt mot unga sköterskor som växt upp med honom som det enda beständiga i en förvirrande föränderlig värld. Hur det kommer att bli den dagen han lämnar sin inbodda studio för gott vågar jag inte ens tänka på. Panik och förvirring kommer svepa över landet. Barn kommer att gråta. Bilar kommer brinna i varje gathörn.
Kort sagt: Johan, vi behöver dig. Och din gummikanin. Du får aldrig lämna oss.
Argh + blä.
Jahapp. I söndags kände jag mig lite bättre och gick till jobbet. Och i går också. Och idag är jag ledig och mår apa, har huvudvärk och känner mig allmänt….bläh och väck i huvudet och hela kroppen känns konstig. Min lediga dag har tillbringats i soffan framför Top Model-repriser. Så mördande tråkigt så man kan bli sjuk för mindre.
Problemet: mår jag såhär imorgon också så kan jag inte jobba. Då måste jag ringa och sjukanmäla mig och bara…”Eh, jo, jag är sjuk…igen…” och de kommer tro att jag är antingen simulant eller kroniskt sjuklig och oduglig eftersom jag tydligen bara kan jobba två dagar mellan varje förkylning.
Menåååååh! Jag vill inte! Jag vill bara ligga här och tuberkuloshosta bekymmerslöst, titta på engelska deckare, klappa katter och bli matad med glass.
Och igår sa jag till pygméchefen att jag inte vill jobba där i höst och trodde saken var utagerad, men sen dök han upp när jag var ensam och började tjata om att jag skulle jobba kvar där ändå och bara ”Fundera på saken! Fundera lite till! Du skulle göra mig så glad! Du är precis sån som jag gillar! Jag gilla jättemycket!” och la till att det han hade sagt skulle ”stanna mellan oss två”. Ehm. Jajustdetja. Näh.
Fan.
*host host* *…harkel…* *host* *snörvel*
Orkar inte skriva så mycket för tillfället. Är upptagen av att försöka uthärda mina sista veckor på jobbet och längta efter skolstarten. Jag har fått höra fler skräckhistorier om min slemmiga lilla chef nu så det är mest ångest att gå dit.
Nu har jag dessutom lyckats bli smittad av något influensaliknande vidrigt elände så jag ligger hemma och hostar slem för glatta livet. Jag skyller allt på de äckliga äckliga hotellgästerna, är det någon som ska smitta mig med influensa så är det självklart ett av de där asen. Vad väntade jag mig egentligen skulle hända när jag tillbringar dagarna med att skura bort folks kroppsvätskor och plocka upp deras sopor? Det är klart jag får pest då. Det är förmodligen AIDS. Nu dör jag.
Nu ska jag hasa mig ut till affären och proviantera innan jag förskansar mig i soffan och kör Indiana Jones-maraton. Häpp.
Ahum.
Lyssna nu barn! Det är dags för Tant Ringtails husmorstips:
Om du har råkat få pälsängrar hemma och dammsuger upp dem, byt då dammsugarpåse ögonblickligen. Låt inte dammsugaren stå i…tja, säg ett år efteråt. Då skulle det, rent teoretiskt alltså och absolut inte alls baserat på egna upplevelser, kunna gå så illa att de gnager hål på dammsugarpåsen och flyttar in i luftfiltret som sitter runt påsen och där trivs de och förökar sig och förökar sig och förökar sig och förökar sig och förökar sig och förökar sig och förökar sig och förökar sig och…sen en dag öppnar du locket på dammsugaren och lossar påsen och då tittar alla etthundraörtiobiljonersbiljarders kryp upp, kisar lite mot ljuset och ropar ”All hail the queen!” och bugar för dig.
Men nog om detta. Absolut, helt klart nog om detta. Låt oss aldrig någonsin mer tala om det.
Min dammsugare råkade för övrigt ut för en olycka idag, mycket sorgligt, så den kommer inte få följa med i flytten. Måste alltså köpa en ny. Undrar om man kan få en bepansrad med inbyggt insektsgift?
Till och med namnet låter läskigt.
Oh, justdetja. Såg precis: Ouch.
Tja, den kan ju kanske funka. Den skrämde iallafall mig och jag har ju inte ens något som skulle kunna fastna.
Girlylicious?
Hum. Jag lyckades få in trean, en kanal jag nästan hade förträngt att den existerade. Och jag fastnade och satt bara och gapade framför programmet ”Girlylicious” vars programmidé tycks vara att en flock med tjejer i artonårsåldern tävlar om att få bli medlemmar i en ny version av den fantastiska gruppen Pussycat Dolls genom att dansa säxigt och åla sig mot saker samtidigt som de sjunger covers på kända låtar. Alla låtarna måste också ha texter som med lite god vilja kan tolkas som att en tjej sjunger till en kille om hur mycket hon vill ha honom. Tjejerna är dessutom totalt skogsstokiga och står och vrålar åt varandra i köket och sliter varandra i håret och uppför sig rent generellt som riktiga as. Och jag som trodde ”Snygga människor har sunkiga personligheter.” var en myt.
Skönt att de gick på sångartalang och inte på utseende när de valde ut deltagarna:
Finns det verkligen folk som gillar att titta på sånt här? Och isåfall varför?
Här ska ligga en död fisk begraven.
Nu jävlar. Nu är det krig! Jag var nere och hämtade upp mina flyttkartonger från källarförrådet till lägenheten jag ska flytta ifrån och det var fan silverfiskar överallt! I varenda jäkla kartong!
Jag blev helt tokig. Ringde mamma och ylade lite och hon berättade sin patenterade ”Det är inte så farligt”-historia om läkaren hon känner som hade en tapper och duktig patient med typ MS och cancer samtidigt och en annan med en finne på ryggen och finnpatienten tyckte ”Varför drabbar allt mig?!”. Silverfiskinvasionen är alltså en finne på ryggen. Hon har väl iochförsig en poäng där, men det ändrar ju inte på det faktum att de är i mina grejer och de måste dö! De asen!
Så jag tänker kasta allt, köra resten i torkskåp på jättevarma grader och stoppa ner alla flyttkartonger i sopsäckar så krypen inte sprider sig till det nya källarförrådet efter flytten. Och så har jag beställt tre förpackningar med rödcederträ-pluppar som tydligen är utmärkta för att skrämma bort silverfiskar/pälsängrar och annat oknytt. (Varför berättade ingen det för mig för typ…åh jag vet inte, ett år sedan?) Ska lägga apelsinskal överallt i lägenheten medan jag packar också, bara för säkerhets skull. De ska få det så jäkla otrevligt att de flyr ner till jobbiga grannen i lägenheten under.
Filmrescension extraordinaire
Oookej. Jag hade faktiskt glömt lite av handlingen i den här filmen. Som t.ex. att Heros blivande man blir så förtvivlad över att han sett henne prata med en annan man genom fönstret att han vägrar gifta sig med henne, avbryter bröllopet genom att vråla att hon är en ”ökänd sköka” och en ”rutten frukt” och sedan slår ner henne. Och att hennes egen pappa måste hållas tillbaka av sin bror samtidigt som han vrålar ”Bort från henne! Låt henne dö!” till Heros kusiner som försöker trösta henne och hjälpa henne upp när hon får någon skum astmaattack av chocken.
Förvisso är ju manus femhundra år gammalt så jag kanske inte ska gnälla. Men det är lite obehagligt att pappan framställs som skäggig mysfarbror tills han plötsligt vill se sin dotter död för att hon kanske inte skulle vara oskuld längre. Sen blir han mysfarbror igen och ingen tycker sämre om honom för det. Och Hero får i slutet äntligen gifta sig, tårögd av lycka, med karln som kallade henne en rutten apelsin och slängde henne tvärs över altaret.
Sammanfattning av handlingen: Fan vad det inte var bättre förr.
Mycket väsen för…lite floristik?
Idag blev jag godkänd på terminens sista tenta. Känns tokigt bra, även om jag inte riktigt fattat att jag inte kommer börja en ny kurs på måndag.
Eftersom jag fortfarande är förkyld och allmänt trött tillbringar jag den här fredagkvällen i soffan under en filt. Jag är dessutom ensam hemma vilket betyder att jag kan titta på precis vilken film jag vill. Värsta grejen. Därmed ägnar jag kvällen åt vad som var en av mina absoluta favoritfilmer för ett antal år sedan. Har inte sett den på minst fyra år och de visar den på tv ikväll, yay!
Det rör sig då om följande excellenta Shakespearefilmatisering av den skäggiga lilla gnomen Kenneth Branagh:
Kom igen nu, ni vet att ni också vill titta! Fram med popcornen och njut av lite engelsk 1500-talshumor!
Färdigtestat.
Experimentet tog mycket kortare tid än jag hade trott. Lite trist.
Intressant mix av testpersoner blev det ju iallafall. Jag – som bara är där för pengarna och löftet om en biocheck, två killar i min ålder med en viss korpulens samt skägg och t-shirts med fyndigt tryck på, en tjejig tjej med högklackat och handväska och allt, och en man i övre medelåldern som liknade en extremt nergången Ernst-Hugo Järegård med halvlångt stripigt hår och gick och mumlade missnöjt för sig själv.
Gissa vem jag hamnade bredvid när vi satte oss i våra små testbås? Just det. Varje gång spelet pausade för att vänta in någon annan spelare blev han jättestressad och arg och man hörde ett frenetiskt klickande och knappande samt upprört halvhögt mumlande.
Jag undrar hur mycket pengar han fick ihop. Han verkade iallafall lika missnöjd när han gick därifrån som när han kom dit. Stackarn.
