Det där med privatliv…
Har nu varit gift i drygt tre mÃ¥nader. Wohoo! Även om ingenting egentligen är annorlunda mot förut sÃ¥ känns det rätt awesome att hänvisa till ”maken” istället för ”sambon”. Jag har till och med vant mig vid att presentera mig med ett nytt efternamn!
Allt är alltså egentligen frid och fröjd.
MEN. Det börjar bli liiiiiite lite irriterande med kommentarer som: ”Jaha, dÃ¥ blir det barn snart dÃ¥?”, ”Har ni tänkt…eh…skaffa barn snart?”, ”Är det barn planerat?”, ”Ska ni inte skaffa bebis snart, jag vill köra barnvagn!” frÃ¥n alla hÃ¥ll och kanter. Jag har till och med varit tvungen att argumentera med folk som inte nöjde sig med mitt nekande svar utan började säga emot och tyckte att vi visst borde skaffa barn nu. Vansinne. Jag var totalt oförberedd pÃ¥ att folk skulle bete sig sÃ¥ här.
Fick idag fullständigt och slutgiltigt nog när jag totalt apropÃ¥ ingenting fick frÃ¥gan ”Du är inte gravid?”. OM jag skulle vara det sÃ¥ skulle jag väl för i helskotta säga det?! Och om man inte säger nÃ¥got dylikt sÃ¥ bör omgivningen rimligtvis utgÃ¥ ifrÃ¥n att man antingen A: inte är gravid eller eventuellt B: är gravid men inte vill tala om det för nÃ¥gon. Jag har i min enfald antagit att det hörde till god uppfostran att inte frÃ¥ga ut människor om deras familjeplanering.
Så, till alla som läser den här bloggen, eventuell familj och övriga: NEJ! Vi ska inte ha barn, planerar inte barn, vill inte ha barn inom överskådlig framtid. Nej. Nej, nej, nej.
Och om det skulle bli så att vi någon gång i framtiden skaffar barn så lovar jag att tala om det innan ungen är kläckt. Ingen ska behöva leva i ovisshet om huruvida jag är fet eller på smällen. Jag lovar.
När en mormor försvinner.
Här har det inte hänt mycket på ett tag. Det har hänt så mycket på andra håll att jag inte haft ork att skriva något alls.
Jag lyckades till slut gifta mig trots bukettbryderier och är nu fru E istället för fröken B. Det var verkligen helt fantastiskt (trots ösregn).
Dock. Tre dagar efter vigseln somnade min fina, fina mormor in. Och det är fortfarande jättekonstigt. Begravningen var i fredags och jag har inte varit helt stabil sen dess. Jag var lugnare dagarna efter att det hade hänt, upprepade saker som ”hon var ju väldigt gammal och sjuk och sÃ¥…vi visste ju att det skulle hända”. Och hon var ju väldigt gammal och sjuk! Visst, det var hon. Men under begravningen sÃ¥ kom alla minnen av hur hon var innan hon blev sÃ¥ väldigt gammal och sjuk fram. Och det är helt galet att den fantastiska, snälla, kloka, roliga personen inte fick finnas mer. Att hon bara kan sluta existera. Hon som alltid funnits och varit med jämt. Jag hade väl nÃ¥gonstans i mitt idiotiska undermedvetna fÃ¥tt för mig att hon var sÃ¥ här gammal och sjuk nu, men att hon liksom skulle…jag vet inte…komma tillbaka och bli yngre och friskare igen. Och leva ett par decennier till. För folk försvinner ju inte bara sÃ¥där. Ju. I alla fall inte riktigt riktigt bra människor.
Men nu är hon borta. Jag sörjer inte så mycket att jag förlorat min mormor som jag sörjer att hon, som person, inte fick finnas mer. Det är djupt orättvist och jag går inte riktigt med på det.
Nä.
Nu ska jag gå ut i skogen och leta blåbär och minnas mormor.
Ännu en fantastisk sommardag…
…och jag stter inomhus och försöker begripa mig pÃ¥ en hemtenta medan en man gÃ¥r och väsnas med en lövblÃ¥s precis utanför den öppna balkongdörren. Inte optimalt.
Ã…h, vad jag längtar tills jag är klar med alla trÃ¥kiga uppgifter jag har kvar innan examen. Arrrgh. Jag önskar att jag kunde snabbspola tiden en mÃ¥nad framÃ¥t och bara vara av med skiten. Men sÃ¥ ska jag ju lyckas ta körkort ocksÃ¥ och det lär ju dröja ännu längre…säg snabbspola tvÃ¥ mÃ¥nader dÃ¥. Sen ska jag bara ligga i gräset och käka mjukglass och vifta med tÃ¥rna.
Nej, visstfan, om två månader måste jag ju vara smärt och smal för att få plats i klänningen jag ska ha när jag knyter äktenskapets band. Stryk mjukglassen.
Såhär ser den ut, förresten. Förhoppningsvis sitter den så här bra på mig inom överskådlig framtid:
Februari!
Nu blir det en sån där trist kort-uppdatering igen. Är totalt slut i huvudet större delen av dagarna nu eftersom jag påbörjat mitt examensarbete. Förhoppningsvis klantar jag inte till det alltför mycket och blir klar med det nån gång i mars.
För att fÃ¥ koppla av lite i lugn och ro pÃ¥ kvällarna sÃ¥ har jag i all min vishet dessutom pÃ¥börjat ommÃ¥lning och allmän uppfräschning av tre rum i lägeheten. Började med köket igÃ¥r och det befinner sig i limbo för tillfället. Ikväll ska jag mÃ¥la taket och imorgon blir det förhoppningsvis ny färg pÃ¥ väggarna. Lyckades ta en liten skev ”före”-bild innan batteriet dog i min kamera, sÃ¥ jag lägger nog ut en före- och efter-bild här när det är klart. Om jag inte dränker mig i färgtrÃ¥get innan dess. Pust.
För övrigt sÃ¥…tja… kära sambon kämpar vidare med sin strika diet- och motionsregim, nöter crosstrainer x antal dagar i veckan och har tappat tio kilo hittills. Jag är fascinerad och stolt om vartannat.
Och min egen kosthÃ¥llning? Eeeeh…. Förhoppningsvis bränner jag lite kalorier pÃ¥ att kravla omkring och spackla tapetskarvar och mÃ¥la hyllor…
Jahapp. 2010, ja.
Kort uppdatering: Jag lever!
Har bara varit väldigt upptagen med att fira jul, slappa lite, gå på mellandagsrea,slappa lite, fira nyår, slappa lite, försöka plugga till omtenta och idag äntligen skriva omtentaeländet. Det gick säkerligen åt skogen, men det struntar jag i sålänge för nu slipper jag den ett tag iallafall.Firade jul och nyår med underbara svärfamiljen och det var som vanligt väldigt trevligt.
För övrigt sÃ¥…tja:
Det är oheligt kallt här, precis som i resten av landet. Alla stockholmare gnäller och imorgon ska jag ut och köra motorvägskörning i snödrivorna. Woopie!
Jag lyckades idag lämna blod utan att fÃ¥ svimningskänslor. Seger! Det är första gÃ¥ngen det händer. (Har iochförsig bara lämnat tre gÃ¥nger…men ändÃ¥!)
Jag och sambon bestämde oss för att slå till på det där omtalade bröllopet nu framåt våren, så nu är det hårdträning för att se snygg ut på bröllopsbilderna. Mycket viktigt, tydligen. Så vi har, hör och häpna, inskaffat en crosstrainer! Lysande träningsredskap. Tanken är då att vi ska crossa bort x antal kilon tills i maj, vi får se hur det går.
En sån här liten rackare står nu i vårt vardagsrum:
Julkul. Eller nåt.
Arrrrrgh. Nu minns jag varför jag aldrig kokar knäck eller kola till jul.
Igår var jag kusligt huslig och bakade två sorters kakor som jag ska avlöna julens kattvakt med och tänkte samtidigt svänga ihop en sats fudge att utfodra väldigt gravida svägerskan med i mellandagarna. Lika bra att köra allt på en gång liksom, för kolasmeten till fudgen ska koka i tusen år så då hinner man göra kakor samtidigt.
Resultatet blev två omgångar fula (men goda!) kakor och, efter en evighetslång koktid, en jättesats med fudge som verkade misstänkt rinnig när jag hällde den i formen men jag var in denial så jag tänkte att det säkert blir jättebra när den har stelnat. Imorse skulle jag skära upp den och då blev bitarna alldeles mjuka och klibbiga och sälte liksom när man höll i dem. Inte okej. Jag kokade den där jäkla smeten i över en halvtimme och ändå är den för lös! Vafan?!
Jag skar på rent trots upp hälften och la i en burk och resten åkte i soporna. Nu blir det ingen mer fudge i år. Träligt jäkla godis att göra. Får komma på något annat att göda svägerskan med.
För övrigt så är det winter wonderland deluxe här och alla halkar omkring och fryser öronen av sig. Jag är redo för jul och vörtbröd med julskinka. Bring it on!
Snömos.
AlltsÃ¥…visst har jag önskat att vi skulle fÃ¥ snö och när det började snöa i förrgÃ¥r sÃ¥ blev jag jätteglad, men nu räcker det. Det är helt vitt av virvlande snö utanför fönstren, ser ut som om allt är täckt av tjock dimma, bilarna kryper fram i snigelfart och det blÃ¥ser ner stora snömoln frÃ¥n taken. Jag är inte van vid sÃ¥nt här längre! Min inre norrlänning har glömt bort hur riktiga vintrar ska vara och det här känns som nÃ¥got jobbigt kapitel i en ”Lilla huset pÃ¥ prärien”-bok, typ när hela familjen sitter ihopkurade i timmerstugan och lyssnar pÃ¥ snöstormen i fem dagar och mÃ¥ste hacka bort is frÃ¥n vattenhinken och ta in kon i köket för att den inte ska frysa ihjäl.
Fast….i det här fallet är det jag och sambon som sitter ihopkurade i soffan och värmer händerna pÃ¥ varsin laptop. Inte har vi nÃ¥gon ko i köket heller bara tvÃ¥ odrägliga katter som knaprar torrfoder… Men för övrigt, sÃ¥!
Och imorgon bitti ska jag ut och övningsköra. Lär ju sluta med att vi sitter fastkilade i en snöplog eller dylikt. Joråsatte. Blir nog bra det.
Desperate housewife
Dagens ansträngningar resulterade i:
En lyckad redovisning
Inhandlade julkort till samtliga släktingar
Julklapp till min käre fader
2 saffranslängder med mandelfyllning
24 lussekatter
150 pepparkakor
En omgång Maraboufudge
Migrän
Lön! Pengar!
Alltså. Ni med fast anställning (eller någon heltidsanställning överhuvudtaget) vet fan inte hur bra ni har det.
Vissa dagar känner jag ett desperat behov av att sluta plugga och börja jobba med nÃ¥got okvalificerat lÃ¥glöneyrke som kommer göra mig utsliten innan jag fyllt fyrtio. Iochförsig sÃ¥ känner jag andra dagar för att bara lägga mig ner och avlida, köpa tvÃ¥ katter och en liten hund, klappa en igelkott, skaffa illrosa lösnaglar och/eller äta ihjäl mig pÃ¥ marängswiss (”death by maränggrädde”)…sÃ¥ jag har lärt mig att inte följa de där plötsliga starka impulserna som upstÃ¥r ibland. AlltsÃ¥ stannar jag i skolan. Men längtan efter en snäll liten lön insatt pÃ¥ kontot varje mÃ¥nad blir ibland plÃ¥gsamt stark. Min storasyster sammanfattade det sÃ¥ bra via MSN, sÃ¥ jag lÃ¥ter henne ta över här:
