Argh + blä.
Jahapp. I söndags kände jag mig lite bättre och gick till jobbet. Och i går också. Och idag är jag ledig och mår apa, har huvudvärk och känner mig allmänt….bläh och väck i huvudet och hela kroppen känns konstig. Min lediga dag har tillbringats i soffan framför Top Model-repriser. Så mördande tråkigt så man kan bli sjuk för mindre.
Problemet: mår jag såhär imorgon också så kan jag inte jobba. Då måste jag ringa och sjukanmäla mig och bara…”Eh, jo, jag är sjuk…igen…” och de kommer tro att jag är antingen simulant eller kroniskt sjuklig och oduglig eftersom jag tydligen bara kan jobba två dagar mellan varje förkylning.
Menåååååh! Jag vill inte! Jag vill bara ligga här och tuberkuloshosta bekymmerslöst, titta på engelska deckare, klappa katter och bli matad med glass.
Och igår sa jag till pygméchefen att jag inte vill jobba där i höst och trodde saken var utagerad, men sen dök han upp när jag var ensam och började tjata om att jag skulle jobba kvar där ändå och bara ”Fundera på saken! Fundera lite till! Du skulle göra mig så glad! Du är precis sån som jag gillar! Jag gilla jättemycket!” och la till att det han hade sagt skulle ”stanna mellan oss två”. Ehm. Jajustdetja. Näh.
Fan.
Apati.
Imorgon ska jag jooohohobba. Och hela nästa vecka också, förutom fredag. Jiiiha, vad kul. Jag riktigt dansar av glädje.
Men jag får ju pengar. Pengar är bra. Och det är bara fyra veckor kvar nu. *räknar ner*
Jag har jobbat där i tre veckor utan problem, då måste jag ju klara fyra till. Jo. Såklart. Klart jag kan.
Suck.
Karlfan.
Vad trött jag blir. Min chef erbjöd mig helgjobb i höst vilket kanske skulle inneburit att jag inte skulle behövt leva på existensminimum. Men tydligen så har han för vana att stöta på de kvinnliga anställda, oavsett deras civilstatus, och blir sur varenda gång han blir avvisad (vilket han hela tiden blir, eftersom han är närmare femtio och typ alla kvinnliga anställda är i tjugofemårsåldern och har pojkvän.) Plötsligt blev mitt jobb inte lika uthärdligt längre. Jag vill därifrån.
Han hade köpt en flaska rödvin, tagit med den till jobbet och visat upp den för en tjej i min ålder som jobbat där länge och ska sluta om en vecka och föreslagit att de skulle dricka den tillsammans på stranden senare på kvällen. Hon avböjde och han blev extremt missnöjd och kommenterade ”Jag ger och jag ger och får ingenting tillbaka!”. Vad exakt det är han ger har vi inte lyckats lista ut, och jag vill inte ens tänka på vad han vill ha tillbaka.
Jag tyckte det var lite ofräscht att han på min första dag där kommenterade att jag var ”En snygg tjej! Ja? Do vara snygg tjej!” typ fem-sex gånger, men trodde det var jag som var nojig. Nu är allt bara…jobbigt.
Ordinarie (kvinnliga) chefen är tillbaka från sin semester om två veckor och jag kan väl uthärda tills dess men jag har ingen lust att jobba kvar där i höst. Eller överhuvudtaget mer. Jag tänker dessutom, innan jag slutar, informera henne om hur han håller på eftersom jag har svårt att tro att det är ett beteende som hon har överseende med.
Suck. Dumma tillvaron. I fortsättningen ska jag strunta i att snygga till mig innan jag går till jobbet. Kanske borde rulla mig i lite lera och kvistar på vägen dit också.
Jobb jobbelijobb.
Har snart jobbat i två veckor. Tydligen börjar jag inte anses som precis alldeles ny och klantig längre, för idag fick jag 21 rum att städa. Varje rum tar i snitt 20 minuter, alltså tre rum per timme, och jag har 6 timmar på mig inklusive all tid som går åt till att springa ner i källaren och fylla på saker som tar slut. Två av rummen var dessutom stora flerbäddsrum där det skulle krånglas med extrasängar och helvete. Få ihop den matematiken den som kan.
Jag blev alldeles stirrig av stress och råkade därför när jag skulle fylla på duschkrämsbehållaren i ett rum halka till med handen och tappa femlitersdunken med illblå, synnerligen trögflytande och starkt luktande duschkräm. Den föll i slow motion, smällde ner i kakelgolvet och all duschkrämen kom seglande upp igen och landade precis överallt. På mig. På det nystädade badrummet. På mina kläder. Nämnde jag att den var blå? Och att jag hade bråttom?
Åh, vad glad jag blev då. Kan ni inte riktigt se min glädje framför er?
Nåväl, det gick till slut, men jäklar vad jag fuskade sista timmen. När jag var klar och bara skulle fylla på handdukar och sånt i förrädet så vek sig knäna och jag fick hålla i mig i en städvagn. Elegant.
Imorgon är jag ledig. Halleluja.
They stole it! Dirty hobbits!
Efter tre dagar på jobbet (sommarjobbar som hotellstädare) kan jag konstatera att det hittills är 3-0 för amerikanska pensionärer vs. svenska när det gäller artighet, vänlighet och allmänt folkvett.
Igår kom det nästan 200 amerikaner till hotellet. De är överallt! Men de är också väldigt glada och vänliga, hälsar glatt även på svettiga städerskor, och springer fram för att hålla upp dörren för en när man kommer släpandes på en gigantisk städvagn. De svenska pensionärerna som kommer till hotellet för att få guidade turer där (det är ett gammalt ombyggt fängelse) är mest ivägen. En sådan turistgrupp kom och ställde sig precis utanför ett rum som skulle städas, medan deras guide pratade om hur allt hade sett ut förr, och jag fick stå vid min vagn och vänta tills de gick därifrån. Medan jag står där och vegeterar ser jag plötsligt hur en av männen börjar plocka med grejer på min städvagn. Min vagn! Jag har en massa broschyrer och tidningar där, som ska ligga i hotellrummen, och lite block och billiga pennor med hotellnamnet på. Han plockade åt sig lite av varje och såg lite frånvarande ut. Några av de andra började också fingra på blocken men nöjde sig med några pennor. De stal dem! Naturligtvis hade de fått block och pennor om de hade frågat, men det gjorde de inte. De tittade inte ens åt mitt håll och jag får inte fräsa åt turister eller gäster så länge de inte gör något alldeles jättefel som att typ sno en plasmateve eller nåt. Jag som har undrat varför vi måste täcka över vagnarna med ett skynke om vi lämnar dem en längre stund. Det är ju uppenbarligen för att hindra folk från att länsa dem totalt.
När de galna svenskarna gått så kom en liten amerikansk kvinna i sjuttioårsåldern förbi, plockade upp en penna från vagnen, tittade på mig och frågade artigt om hon möjligen kunde få den. Jag ville nästan krama henne för att hon var så duktig. Hon fick den.
Och jag hoppas att mannen som snattade tidningarna får riktigt stor glädje av de tre broschyrerna om brandsäkerhet för hotellgäster.
