Man bara gapar…
…när man läser sånt här.
Jag tycker så oändligt synd om killen. Vad är det för hysterisk Bates motel-morsa som köper en fucking Slitz till sin son? Vill han läsa Slitz så kan han väl köpa den själv, han är ju inte direkt för liten för att gå och köpa en tidning ensam. Eller? Han kanske inte får gå till affären själv, vem vet vad han kan råka ut för.
Schysst att hon funderar på att köpa en porrtidning åt honom och bara ”Här, nu har jag köpt den här till dig om du nu absolut måste kolla på nakna tjejer! Seså, upp på rummet och läs nu!”. Sunt föräldraskap där. Han kommer nog inte alls ha ångest över sin sexdrift och titta tvångsmässigt på porr när han flyttar hemifrån. Nej, nej. Alla andra föräldrar gör ju sådär och deras barn mår ju hur bra som helst….eller vänta nu, så gör de inte alls. Normala människor låter sina barn ha sin sexualitet ifred.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: tvångssterilisering är fan det enda rätta för vissa människor.
Jaharu? Nazism sägeru?
Lite irritation såhär på morgonkvisten:
Läste en DN-artikel och såg att en blogg länkat till artikeln och att blogginlägget hette ”Feminazismens grunder”. Är det något jag blir tandagnisslande irriterad på så är det uttrycket ”feminazis” och än mer när svenska nötter försöker försvenska det. Det låter inte ens bra på engelska, ge er!
Iallafall så visade det sig att inlägget var skrivet av den här bloggaren som tydligen anses vara en intelligent och upplyst man. Det kanske stämmer, om detta vet jag intet. Jag läste heller inte hela inlägget utan hoppade direkt till kommentarerna, ty jag har bråttom. Där utspelade sig förljande utväxling mellan en kommentator och herr Blogge:
Kristen skrev först:
”Då och då har man små kampanjer för åtskilliga miljoner för att få oss att ge blod, eller skriva donationskort. I dessa kampanjer är det en tydlig undermening att om du önskar hjälp måste du förstå att din kropp tillhör oss sjukhus; tillhör alla. Du förstår väl att du måste vara lojal mot oss om du skall kunna förvänta dig bra vård. Genom att hänvisa till altruism och lojalitet och underförstått skam vill man förmå folk att donera sig.”
Varpå Blogge svarar:
”Jo, jag har gjort motsvarande observation tidigare. Därför är jag inte blodgivare, även om jag är beredd att ställa upp till marknadspris.”
(Det är ju naturligtvis mycket möjligt att han skämtar och jag bara är för trött för att fatta det, men jag utgår för enkelthetens skull från att han var helt seriös.) Är det bara jag som tycker det är en liiiten liiiiten aning fånigt att av principiella skäl låta bli att göra grejer som t.ex. blodgivning? Det känns lite som att vägra anmäla sig till organdonation för att man ”vill bli begravd med alla organ kvar”.
Jag skummade igenom inlägget lite snabbt nu och jag håller väl inte direkt med om allt, men eftersom han uteslutande får (rättstavade!) kommentarer som håller med honom så kanske han skrev nåt jättesmart som jag missade i ren ilska över hans klantiga ordval. Han kanske tillochmed visade att hans användande av uttrycket ”feminazismen” var ett skämt avsett att dra upmärksamhet till inlägget.
Får läsa noggrannare sen, eller så kanske någon kan vara vänlig att sammanfatta hans säkert mycket vettiga poäng i en kommentar här under.
Jag är trött. Nu ska jag gå till jobbet jag inte vill vara på. Tjohej.
Karlfan.
Vad trött jag blir. Min chef erbjöd mig helgjobb i höst vilket kanske skulle inneburit att jag inte skulle behövt leva på existensminimum. Men tydligen så har han för vana att stöta på de kvinnliga anställda, oavsett deras civilstatus, och blir sur varenda gång han blir avvisad (vilket han hela tiden blir, eftersom han är närmare femtio och typ alla kvinnliga anställda är i tjugofemårsåldern och har pojkvän.) Plötsligt blev mitt jobb inte lika uthärdligt längre. Jag vill därifrån.
Han hade köpt en flaska rödvin, tagit med den till jobbet och visat upp den för en tjej i min ålder som jobbat där länge och ska sluta om en vecka och föreslagit att de skulle dricka den tillsammans på stranden senare på kvällen. Hon avböjde och han blev extremt missnöjd och kommenterade ”Jag ger och jag ger och får ingenting tillbaka!”. Vad exakt det är han ger har vi inte lyckats lista ut, och jag vill inte ens tänka på vad han vill ha tillbaka.
Jag tyckte det var lite ofräscht att han på min första dag där kommenterade att jag var ”En snygg tjej! Ja? Do vara snygg tjej!” typ fem-sex gånger, men trodde det var jag som var nojig. Nu är allt bara…jobbigt.
Ordinarie (kvinnliga) chefen är tillbaka från sin semester om två veckor och jag kan väl uthärda tills dess men jag har ingen lust att jobba kvar där i höst. Eller överhuvudtaget mer. Jag tänker dessutom, innan jag slutar, informera henne om hur han håller på eftersom jag har svårt att tro att det är ett beteende som hon har överseende med.
Suck. Dumma tillvaron. I fortsättningen ska jag strunta i att snygga till mig innan jag går till jobbet. Kanske borde rulla mig i lite lera och kvistar på vägen dit också.
Girlylicious?
Hum. Jag lyckades få in trean, en kanal jag nästan hade förträngt att den existerade. Och jag fastnade och satt bara och gapade framför programmet ”Girlylicious” vars programmidé tycks vara att en flock med tjejer i artonårsåldern tävlar om att få bli medlemmar i en ny version av den fantastiska gruppen Pussycat Dolls genom att dansa säxigt och åla sig mot saker samtidigt som de sjunger covers på kända låtar. Alla låtarna måste också ha texter som med lite god vilja kan tolkas som att en tjej sjunger till en kille om hur mycket hon vill ha honom. Tjejerna är dessutom totalt skogsstokiga och står och vrålar åt varandra i köket och sliter varandra i håret och uppför sig rent generellt som riktiga as. Och jag som trodde ”Snygga människor har sunkiga personligheter.” var en myt.
Skönt att de gick på sångartalang och inte på utseende när de valde ut deltagarna:
Finns det verkligen folk som gillar att titta på sånt här? Och isåfall varför?
Färdigtestat.
Experimentet tog mycket kortare tid än jag hade trott. Lite trist.
Intressant mix av testpersoner blev det ju iallafall. Jag – som bara är där för pengarna och löftet om en biocheck, två killar i min ålder med en viss korpulens samt skägg och t-shirts med fyndigt tryck på, en tjejig tjej med högklackat och handväska och allt, och en man i övre medelåldern som liknade en extremt nergången Ernst-Hugo Järegård med halvlångt stripigt hår och gick och mumlade missnöjt för sig själv.
Gissa vem jag hamnade bredvid när vi satte oss i våra små testbås? Just det. Varje gång spelet pausade för att vänta in någon annan spelare blev han jättestressad och arg och man hörde ett frenetiskt klickande och knappande samt upprört halvhögt mumlande.
Jag undrar hur mycket pengar han fick ihop. Han verkade iallafall lika missnöjd när han gick därifrån som när han kom dit. Stackarn.
