Lön! Pengar!
Alltså. Ni med fast anställning (eller någon heltidsanställning överhuvudtaget) vet fan inte hur bra ni har det.
Vissa dagar känner jag ett desperat behov av att sluta plugga och börja jobba med något okvalificerat låglöneyrke som kommer göra mig utsliten innan jag fyllt fyrtio. Iochförsig så känner jag andra dagar för att bara lägga mig ner och avlida, köpa två katter och en liten hund, klappa en igelkott, skaffa illrosa lösnaglar och/eller äta ihjäl mig på marängswiss (”death by maränggrädde”)…så jag har lärt mig att inte följa de där plötsliga starka impulserna som upstår ibland. Alltså stannar jag i skolan. Men längtan efter en snäll liten lön insatt på kontot varje månad blir ibland plågsamt stark. Min storasyster sammanfattade det så bra via MSN, så jag låter henne ta över här:
Silverfisk och dypöl.
Blogg bloggibloggblogg. Oj vad jag bloggar duktigt. Eller inte.
Men det är ju så mycket som ska fixas med hela tiden. Skola ska gås i och mat ska handlas och tvätt ska tvättas och så ska man ju vegetera framför datorn i ett par timmar utan att få nåt vettigt gjort. Eh.
Igår var jag ute i en jäkla myr med floristikklassen. Två hade stövlar, vi andra hade självmordstankar och strumpor som gick att vrida ur. En tjej gick ner sig till midjan i sunkigt sjövatten, jag kom undan med två vattenfyllda kängor och leriga jeans. Dessutom var jag förkyld och höll på att kvävas av mitt eget snor. Misären var i stort sett total.
Idag strejkade jag. Sista lektionen innan tentan var idag och jag tyar inte mer. Jag sitter hellre hemma än riskerar att hamna i ett kärr till.
Istället för kärrvadande så ägnades dagen åt ”Kast med liten silverfisk” när jag packade porslin inför min alldeles för nära förestående flytt. Tjohej vad jag hatar småkryp. Skadedjur bland mina kläder/tallrikar/saker kan får mig så upprörd att jag nästan börjar gråta av äckel och frustration. Okej om de bara satt där och man kunde dammsuga bort dem och så var det klart, men de lägger ju ägg också! De asen! Så om man flyttar sina grejer till en ny lägenhet finns det inga garantier för att man inte tar med sig en hel koloni med små äckliga kryp som raskt kommer att flytta in i alla ens lådor och skåp och… Hurr!
Stjälk? Anyone?
Midsommaraftonen har gett mig tilräckligt med energi för att jag ska orka tänka på mina kära klasskamrater…
Alltså. Vi ska bli biologer. De flesta av oss är över tjugo år gamla. Då bör man väl kunna förvänta sig att slippa höra ”Men…alltså…vad är en stjälk?” första dagen på floristikkursen?
Och därefter gick det bara utför. Gnnh.
Vi har vandrat runt i fästingmarker i åska och ösregn och studerat över två hundra olika gräsarter och blommor och vissa verkar ändå inte ha tagit sig förbi den där första förvirringen inför fenomenet med stjälkar. Det är helt obegripligt. Vi har dessutom en tjej som fnissar lite generat och liksom fäller ihop hela kroppen urskuldande när hon ska be om hjälp eller inte förstår ett uttryck. Om man inte förstår något så är det klart man ska fråga, men då ska man för fasiken inte samtidigt se ut som om man förväntade sig att bli misshandlad med en käpp tills blodvite uppstår?! Trögbollar! Allihop!
Varför har de här personerna valt att bli biologer? Borde de inte kunnat räkna ut att en viss grundläggande stjälkkunskap kanske var nödvändig? Jag kan bara föreställa mig fasan hos den arbetsgivare som får in en av de där tomtarna på en intervju.
