Lärare…typ.
Det här är en gravt försummad blogg. Sorgligt, jag vet.
Jag är ute på min avslutande lärarpraktik nu och är totalt uppstressad av prestationsångest. Hade mina första två ap-läskiga lektioner förra veckan och det gick rätt bra. Ska ha två lektioner till med samma gäng på fredag plus två lektioner med helt nya elever i övermorgon. Övermorgon-lektionerna är inom ett ämnesavsnitt jag inte är sådär jätteinsatt i sen tidigare, så jag är smått upplöst av nervositet.
(Reflekterar dÃ¥ och dÃ¥ över hur skönt det mÃ¥ste vara att vara en person som inte är riktigt lika självkritisk. Livet vore sÃ¥ sjukt mycket lättare om man bara kunde tänka ”Fasen vad duktig jag är! Jag är bäst!” och inte fundera sÃ¥ mycket och noja över allting.)
Snart är det jul!
Idag ska jag ta tag i allt julgodis-lagande, hade jag tänkt. Men tji fick jag! Jag är nämligen utestängd från köket.
Maken har lÃ¥st in sig och jag fÃ¥r inte ens sticka in näsan. Därinne prasslas det och fixas och lÃ¥ter jättespännande. Han hÃ¥ller pÃ¥ att slÃ¥ in en julklapp och jag fÃ¥r inte vara i närheten…hur spännande blev inte det här nu dÃ¥? Instant julstämning!
Men när han är klar med sitt hemliga pysslande så ska jag fixa maraboufudge och tre sorters praliner som ska avnjutas i jul. Om inget går helt galet för då kommer jag förvandlas till Sunes pappa:
You have dead eyes…but a lovely zygomatic bone!
Slötittar på Top Model med ett halvt öga medan jag väntar på Ikea-leveransen. Plötsligt lystrar jag till när en av de medverkande får beröm för sitt foto, med orden:
You have a beautiful bone structure! Well done!
Det här programmet blir verkligen bara bättre och bättre.
Tisdagsdepp.
Deppigt inlägg, coming up! Ni är härmed varnade.
I ren desperation över min finansiella situation sliter jag nu pÃ¥ ett själadödande städjobb de dagar jag inte behöver plugga/redovisa/whatever. Har fÃ¥tt hintar om att det finns jobb för mig där resten av sommaren ocksÃ¥ om jag vill. Hurr. Men eftersom ingen frÃ¥n nÃ¥gon av de andra, lite lite mer krävande och seriösa jobba jag har sökt har hört av sig sÃ¥…vem vet? Jag kanske kommer tillbringa resten av mitt arbetsföra liv med att skrubba bort andra människors kroppsutsöndringar frÃ¥n porslin. Tjoho!
Eller, förresten, en av dem har hört av sig: en kille frÃ¥n ett litet halvskumt bemanningsföretag som har ringt min mobil tvÃ¥ gÃ¥nger de senaste dagarna och sen, när jag väl ringde upp honom inleder med att säga ”Ja, du har ju sökt en tjänst hos oss, ja…. *leta bland papper i tusen Ã¥r för att hitta rätt ansökan*…nu ska vi se här… ja, den tjänsten har vi hittat alla vi söker till, sÃ¥ den är stängd nu. Meneee…hur ser din situation ut framöver, är du heltidsarbetssökande?” för att sedan, istället för att säga nÃ¥got om att de sparar mitt CV eller har nÃ¥gon annan liknande tjänst pÃ¥ gÃ¥ng, försökte kränga deras karriärcoachningstjänst till mig. Sen blev han sur när jag vänligt men bestämt avböjde. Dessutom kallade han mig för fel namn tvÃ¥ gÃ¥nger.
Freak. Jag har aldrig varit så ointresserad av något i hela mitt liv som jag är av den klantens karriärcoachning.
Men Ã¥ andra sidan…om inte ens den killen tror att jag är kapabel att klara nÃ¥got mer än städning…vem kommer dÃ¥ vilja anställa mig? Uh.
And on that depressing note, I’m off to bed!
Sol! Värme! Cykel!
Det är sommar! Häggen blommar och humlorna surrar! Katterna är skogstokiga och vill aldrig komma in och jag vill bara ha ett gammalt hederligt sommarlov utan alla vuxenlivets tråkiga måsten.
För att göra det bästa av situationen bestämde jag mig för att roa mig med att rusta upp den gamla cykeln som jag fick gratis för snart tvÃ¥ Ã¥r sedan och har haft stÃ¥ende utanför porten sedan dess…
Den var inte så fräsch när jag fick den och de här två vintrarna har ju inte direkt gjort saken bättre, men efter en ordentlig genomgång med såpvatten, svinto, mjuka trasor, polermedel och lite svordomar så går den nu nästan att skilja från de där övergivna, sönderrostade cyklarna man kan hitta i buskar lite varstans. Men den är underbar och jag är smått kär i den.
Den är en gammal damcykel från tiden då sadlarna stoppades med tagel och kjolskydd var ett måste. Den har inga växlar, knappt bromsar och sadeln var ett sprucket fasans spindelbo, så den slängde jag åt skogen. Jag skulle gissa på att den är från 1930-1940 nånstans och den har sådan schysst fjädring att det är som att cykla omkring på en soffa. En smal och vinglig soffa, men ändå!
Och. Det bästa av allt. Den har en kylarprydnad! (eller, stänkskärmsprydnad kanske det heter) Jag menar, visst, den gnisslar och pustar när man cyklar runt på den, men sån här stil går inte att köpas för pengar:
Joggande jordekorrar
Jahapp. Den här veckan har universitetets studenter påsklovsledigt, men det har ingen annan. Är det bara jag som har vänner som inte går samma utbildning eller ens pluggar? Galet.
Idag ska jag därför roa mig pÃ¥ egen hand och tanka lite finkultur genom besök pÃ¥ bÃ¥de Nationalmuseum och Historiska museet. ”Kultur är föda för själen!” etc etc. Sen ska jag sätta mig och läsa igenom en artikel om jordekorrar som vi ska sammanfatta till nästa vecka. Jordekorrar, ja. JorÃ¥sÃ¥attee… Tuff utbildning det här.
Joggade i morse och höll på att avlida av plötslig yrsel efter 3,5 km. Och då springer jag ändå i samma hastighet som en benskör pensionär som precis opererat båda höfterna. Typ. Konditionen är inte direkt på topp, nej.
Catwalk.
Håhå! Eff-eck-tivi-te-tung! Jag passerade en intressant majbrasehög när jag var ute imorse. Hittade en alldeles lagom lång planka som blir en bra bas till den planerade katt-trappan som ska ge våra hyperaktiva pälsbollar ett roligare liv i sommar.
Efter att ha släpat hem plankan i triumf studsade jag ut till Kungens kurva och inhandlade en billig sÃ¥g och tre meter furulist. Förvandlades ett ögonblick till en Berglin-gubbe (”Eeeh…jag skulle vilja ha en planka, tack.”) och stod helt förvirrad bland brädtravarna i affären och tänkte bara ”Hur fasen köper man virke? Hur gör man? Ser jag ut som en idiot om jag bara greppar tremeterslisten och släpar bort den till kassan?”. Men det löste sig. Nu har örtio smÃ¥ listbitar sÃ¥gats till och ett par stycken även spikats fast pÃ¥ plankan med stor entusiasm och ett antal sneda spikar. Sen tog spiken slut, till vÃ¥ra grannars stora glädje.
Katterna förhåller sig skeptiska till hela grejen och kommer förmodigen behöva mutas med sardiner för att ens vilja sätta tassarna på plankeländet.
Här har nÃ¥got gÃ¥tt väldigt fel…
Börjar dagen med en nyhet som gjorde mig lite trött.
Hur tänker man om man gör nåt sånt? Och hur har man lyckats överleva till vuxen ålder med uppfattningen att björnar är någon sorts snälla och kramvänliga nallar?
Jag utgÃ¥r ifrÃ¥n att det inte var nÃ¥gon form av utstuderat självmordsförsök dels för att hon klättrade upp när hon fick rep nerslängda till sig och dels för att ”Death by polar bear” förmodligen mÃ¥ste vara ett av de vidrigaste sätten att dö pÃ¥. Hurr.
Nu ska jag ut och jogga.
Testing, testing.
Jag hade egentligen lagt ner den här bloggen eftersom jag inte riktigt lyckades definiera vad den skulle användas till… men det stör mig att den ligger ute och skräpar sÃ¥ här, och jag vill liksom inte ta död pÃ¥ den, sÃ¥ jag ska göra ett försök att skriva en sÃ¥n där tjejig det-här-gjorde-jag-idag-blogg om mitt vardagsliv.
Vi får se hur det funkar.
För tillfället händer det inte sÃ¥ mycket eftersom jag är alldeles ovanligt studentfattig. Letar febrilt efter gratisnöjen att roa mig med under pÃ¥sklovet. Idag blev det ett besök pÃ¥ Stadsmuseets utsällning ”I huvudrollen: Stockholm” som var rätt underhÃ¥llande, spciellt eftersom jag är osunt förtjust i gamla svenska filmer.
Försökte mig på en joggingtur i förmiddags, men det var alldeles för varmt. Ska göra ett nytt försök imorgonbitti när det kanske är lite svalare. Jag är läskigt otränad, men nu har jag sagt till alldeles för många att jag ska springa tjejmilen i höst, så nu måste jag ju faktiskt göra det och hålla igång med löpningen fram tills dess. Pust.
