Heeere birdie, birde, birdie…..

Dagens vardagssurrealism inträffade när jag gick hem från jobbet. Det gick en stor flock med gråsparvar och plockade på en gräsplan utanför Lasse i Parken och jag tittade till en extra gång just för att de var så många. Plötsligt inser jag att en av sparvarna är dubbelt så stor som de andra och gröngul och…inte alls en sparv utan en undulat.

Hur fångar man en förrymd fågel? Jag försökte med ”Fiiiin fågel….komsi komsi komsi…” och en utsträckt hand vilket endast resulterade i att han flög upp på en lyktstolpe och kikade ner på mig. Jag insåg därefter följande: Han är uppenbarligen frisk och glad och kan flyga alldeles utmärkt. Han har trettio sparvkompisar som tillåter honom att vara med i deras flock. Han är fri att göra vad fasiken han vill.

Pippin tycktes helt enkelt ha the time of his life och jag hade inte den minsta lust att fånga honom och släpa iväg honom till närmsta polisstations hittegodavdelning och sätta honom i en liten bur bara för att ”rädda” honom. Det skulle jag inte ens kunnat göra om jag försökt eftersom han besatt en alldeles förträfflig flygförmåga och inte tycktes vilja bli infångad.

Jag önskade honom en fortsatt trevlig sommar och gick hem. Förhoppningsvis klarar han sig igenom vintern på något sätt, men jag kan i vilket fall inte uppbåda någon som helst ånger över mitt beslut. Han var en mycket glad undulat. Fåglar ska helt enkelt inte sitta inlåsta i små burar.

Man bara gapar…

…när man läser sånt här.

Jag tycker så oändligt synd om killen. Vad är det för hysterisk Bates motel-morsa som köper en fucking Slitz till sin son? Vill han läsa Slitz så kan han väl köpa den själv, han är ju inte direkt för liten för att gå och köpa en tidning ensam. Eller? Han kanske inte får gå till affären själv, vem vet vad han kan råka ut för.

Schysst att hon funderar på att köpa en porrtidning åt honom och bara ”Här, nu har jag köpt den här till dig om du nu absolut måste kolla på nakna tjejer! Seså, upp på rummet och läs nu!”. Sunt föräldraskap där. Han kommer nog inte alls ha ångest över sin sexdrift och titta tvångsmässigt på porr när han flyttar hemifrån. Nej, nej. Alla andra föräldrar gör ju sådär och deras barn mår ju hur bra som helst….eller vänta nu, så gör de inte alls. Normala människor låter sina barn ha sin sexualitet ifred.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: tvångssterilisering är fan det enda rätta för vissa människor.

Jaharu? Nazism sägeru?

Lite irritation såhär på morgonkvisten:

Läste en DN-artikel och såg att en blogg länkat till artikeln och att blogginlägget hette ”Feminazismens grunder”. Är det något jag blir tandagnisslande irriterad på så är det uttrycket ”feminazis” och än mer när svenska nötter försöker försvenska det. Det låter inte ens bra på engelska, ge er!

Iallafall så visade det sig att inlägget var skrivet av den här bloggaren som tydligen anses vara en intelligent och upplyst man. Det kanske stämmer, om detta vet jag intet. Jag läste heller inte hela inlägget utan hoppade direkt till kommentarerna, ty jag har bråttom. Där utspelade sig förljande utväxling mellan en kommentator och herr Blogge:

Kristen skrev först:

”Då och då har man små kampanjer för åtskilliga miljoner för att få oss att ge blod, eller skriva donationskort. I dessa kampanjer är det en tydlig undermening att om du önskar hjälp måste du förstå att din kropp tillhör oss sjukhus; tillhör alla. Du förstår väl att du måste vara lojal mot oss om du skall kunna förvänta dig bra vård. Genom att hänvisa till altruism och lojalitet och underförstått skam vill man förmå folk att donera sig.”

Varpå Blogge svarar:

”Jo, jag har gjort motsvarande observation tidigare. Därför är jag inte blodgivare, även om jag är beredd att ställa upp till marknadspris.”

(Det är ju naturligtvis mycket möjligt att han skämtar och jag bara är för trött för att fatta det, men jag utgår för enkelthetens skull från att han var helt seriös.) Är det bara jag som tycker det är en liiiten liiiiten aning fånigt att av principiella skäl låta bli att göra grejer som t.ex. blodgivning? Det känns lite som att vägra anmäla sig till organdonation för att man ”vill bli begravd med alla organ kvar”.

Jag skummade igenom inlägget lite snabbt nu och jag håller väl inte direkt med om allt, men eftersom han uteslutande får (rättstavade!) kommentarer som håller med honom så kanske han skrev nåt jättesmart som jag missade i ren ilska över hans klantiga ordval. Han kanske tillochmed visade att hans användande av uttrycket ”feminazismen” var ett skämt avsett att dra upmärksamhet till inlägget.

Får läsa noggrannare sen, eller så kanske någon kan vara vänlig att sammanfatta hans säkert mycket vettiga poäng i en kommentar här under.

Jag är trött. Nu ska jag gå till jobbet jag inte vill vara på. Tjohej.

Apati.

Imorgon ska jag jooohohobba. Och hela nästa vecka också, förutom fredag. Jiiiha, vad kul. Jag riktigt dansar av glädje.

Men jag får ju pengar. Pengar är bra. Och det är bara fyra veckor kvar nu. *räknar ner*

Jag har jobbat där i tre veckor utan problem, då måste jag ju klara fyra till. Jo. Såklart. Klart jag kan.

Suck.

Karlfan.

Vad trött jag blir. Min chef erbjöd mig helgjobb i höst vilket kanske skulle inneburit att jag inte skulle behövt leva på existensminimum. Men tydligen så har han för vana att stöta på de kvinnliga anställda, oavsett deras civilstatus, och blir sur varenda gång han blir avvisad (vilket han hela tiden blir, eftersom han är närmare femtio och typ alla kvinnliga anställda är i tjugofemårsåldern och har pojkvän.) Plötsligt blev mitt jobb inte lika uthärdligt längre. Jag vill därifrån.

Han hade köpt en flaska rödvin,  tagit med den till jobbet och visat upp den för en tjej i min ålder som jobbat där länge och ska sluta om en vecka och föreslagit att de skulle dricka den tillsammans på stranden senare på kvällen. Hon avböjde och han blev extremt missnöjd och kommenterade ”Jag ger och jag ger och får ingenting tillbaka!”. Vad exakt det är han ger har vi inte lyckats lista ut, och jag vill inte ens tänka på vad han vill ha tillbaka.

Jag tyckte det var lite ofräscht att han på min första dag där kommenterade att jag var ”En snygg tjej! Ja? Do vara snygg tjej!” typ fem-sex gånger, men trodde det var jag som var nojig. Nu är allt bara…jobbigt.

Ordinarie (kvinnliga) chefen är tillbaka från sin semester om två veckor och jag kan väl uthärda tills dess men jag har ingen lust att jobba kvar där i höst. Eller överhuvudtaget mer. Jag tänker dessutom, innan jag slutar, informera henne om hur han håller på eftersom jag har svårt att tro att det är ett beteende som hon har överseende med.

Suck. Dumma tillvaron. I fortsättningen ska jag strunta i att snygga till mig innan jag går till jobbet. Kanske borde rulla mig i lite lera och kvistar på vägen dit också.

Jobb jobbelijobb.

Har snart jobbat i två veckor. Tydligen börjar jag inte anses som precis alldeles ny och klantig längre, för idag fick jag 21 rum att städa. Varje rum tar i snitt 20 minuter, alltså tre rum per timme, och jag har 6 timmar på mig inklusive all tid som går åt till att springa ner i källaren och fylla på saker som tar slut. Två av rummen var dessutom stora flerbäddsrum där det skulle krånglas med extrasängar och helvete. Få ihop den matematiken den som kan.

Jag blev alldeles stirrig av stress och råkade därför när jag skulle fylla på duschkrämsbehållaren i ett rum halka till med handen och tappa femlitersdunken med illblå, synnerligen trögflytande och starkt luktande duschkräm. Den föll i slow motion, smällde ner i kakelgolvet och all duschkrämen kom seglande upp igen och landade precis överallt. På mig. På det nystädade badrummet. På mina kläder. Nämnde jag att den var blå? Och att jag hade bråttom?

Åh, vad glad jag blev då. Kan ni inte riktigt se min glädje framför er?

Nåväl, det gick till slut, men jäklar vad jag fuskade sista timmen. När jag var klar och bara skulle fylla på handdukar och sånt i förrädet så vek sig knäna och jag fick hålla i mig i en städvagn. Elegant.

Imorgon är jag ledig. Halleluja.

They stole it! Dirty hobbits!

Efter tre dagar på jobbet (sommarjobbar som hotellstädare) kan jag konstatera att det hittills är 3-0 för amerikanska pensionärer vs. svenska när det gäller artighet, vänlighet och allmänt folkvett.

Igår kom det nästan 200 amerikaner till hotellet. De är överallt! Men de är också väldigt glada och vänliga, hälsar glatt även på svettiga städerskor, och springer fram för att hålla upp dörren för en när man kommer släpandes på en gigantisk städvagn. De svenska pensionärerna som kommer till hotellet för att få guidade turer där (det är ett gammalt ombyggt fängelse) är mest ivägen. En sådan turistgrupp kom och ställde sig precis utanför ett rum som skulle städas, medan deras guide pratade om hur allt hade sett ut förr, och jag fick stå vid min vagn och vänta tills de gick därifrån. Medan jag står där och vegeterar ser jag plötsligt hur en av männen börjar plocka med grejer på min städvagn. Min vagn! Jag har en massa broschyrer och tidningar där, som ska ligga i hotellrummen, och lite block och billiga pennor med hotellnamnet på. Han plockade åt sig lite av varje och såg lite frånvarande ut. Några av de andra började också fingra på blocken men nöjde sig med några pennor. De stal dem! Naturligtvis hade de fått block och pennor om de hade frågat, men det gjorde de inte. De tittade inte ens åt mitt håll och jag får inte fräsa åt turister eller gäster så länge de inte gör något alldeles jättefel som att typ sno en plasmateve eller nåt. Jag som har undrat varför vi måste täcka över vagnarna med ett skynke om vi lämnar dem en längre stund. Det är ju uppenbarligen för att hindra folk från att länsa dem totalt.

När de galna svenskarna gått så kom en liten amerikansk kvinna i sjuttioårsåldern förbi, plockade upp en penna från vagnen, tittade på mig och frågade artigt om hon möjligen kunde få den. Jag ville nästan krama henne för att hon var så duktig. Hon fick den.

Och jag hoppas att mannen som snattade tidningarna får riktigt stor glädje av de tre broschyrerna om brandsäkerhet för hotellgäster.