Det där med privatliv…

Har nu varit gift i drygt tre månader. Wohoo! Även om ingenting egentligen är annorlunda mot förut så känns det rätt awesome att hänvisa till ”maken” istället för ”sambon”. Jag har till och med vant mig vid att presentera mig med ett nytt efternamn!

Allt är alltså egentligen frid och fröjd.

MEN. Det börjar bli liiiiiite lite irriterande med kommentarer som: ”Jaha, då blir det barn snart då?”, ”Har ni tänkt…eh…skaffa barn snart?”, ”Är det barn planerat?”, ”Ska ni inte skaffa bebis snart, jag vill köra barnvagn!” från alla håll och kanter. Jag har till och med varit tvungen att argumentera med folk som inte nöjde sig med mitt nekande svar utan började säga emot och tyckte att vi visst borde skaffa barn nu. Vansinne. Jag var totalt oförberedd på att folk skulle bete sig så här.

Fick idag fullständigt och slutgiltigt nog när jag totalt apropå ingenting fick frågan ”Du är inte gravid?”. OM jag skulle vara det så skulle jag väl för i helskotta säga det?! Och om man inte säger något dylikt så bör omgivningen rimligtvis utgå ifrån att man antingen A: inte är gravid eller eventuellt B: är gravid men inte vill tala om det för någon. Jag har i min enfald antagit att det hörde till god uppfostran att inte fråga ut människor om deras familjeplanering.

Så, till alla som läser den här bloggen, eventuell familj och övriga: NEJ! Vi ska inte ha barn, planerar inte barn, vill inte ha barn inom överskådlig framtid. Nej. Nej, nej, nej.

Och om det skulle bli så att vi någon gång i framtiden skaffar barn så lovar jag att tala om det innan ungen är kläckt. Ingen ska behöva leva i ovisshet om huruvida jag är fet eller på smällen. Jag lovar.

Kattmåndagen avklarad.

Alla klarade sig helskinnade från årets veterinärbesök!

Feta Katten åker inte kattbur så ofta, så han försökte slå sig ut och skrek på hjälp under hela taxiresan. Tror inte taxichauffören var överlycklig direkt. Men jag kunde inte bry mig mindre om hans åsikt eftersom han höll på att köra ihjäl oss på vägen dit. Det var väldigt isigt ute och taxin gled som ett bananskal. Måste de inte ha vinterdäck? Han höll på att plöja in i sidan på en annan bil när vi nästan var framme. Inte så trevligt.

Smala Katten har varit hos veterinären mååånga gånger, så han rullade ihop sig som en fjällräv och somnade i buren. Brydde sig inte om varken eventuella nästan-krockar eller sin brors jamanden.

I väntrummet hade Feta Katten en lång, och till synes givande, konversation med en mycket söt liten kattunge som satt i en annan bur. De pep och knorrade och var helt fascinerade av varandra. Synnerligen o-kattigt av dem båda två.

 

Så, vi är nu ett antal hundralappar fattigare men ingen katt rymde till skogs, Feta Katten blev inte satt på bantningskur och de behöver inte oroa sig för att dö i kattpest nästa år heller. All is well.

Kattmåndag.

Uj. Ser inte fram emot morgondagen. Imorgonbitti ska nämligen jag och kissekatterna till…*trumvirvel*… veterinären! Det är vaccinationsdags! Wohoo!

Det är första gången jag tar dem dit ensam, och jag är lite nervös.  Min stora skräck är att kattburarna ska gå upp/gå sönder så att katterna rymmer på en för dem främmande plats, skenar iväg och försvinner och aldrig hittar hem igen.

Hade maken kunnat vara med imorgon så hade vi tagit tunnelbana, iallafall på ditvägen. Att bära 12 kilo fördelat i två otympliga plastburar ensam är dock suboptimalt. Plus att katterna skriker på hjälp konstant när de tvingas åka tunnalbana/bäras omkring längre stunder. De låter som hungriga spädbarn och folk brukar antingen blänga på oss för att vi är sådana onda djurplågare som torterar våra stackars katter eller skratta skadeglatt när vi kommer knatande med våra ylande burar. Så. Taxi it is.

Nu hoppas jag bara att jag lyckas få ner monstren i sina burar innan taxin anländer imorgon. De vet mycket väl vad burarna innebär och de kommer inte ge sig utan strid. Taxichauffören kommer att älska oss.

Tycker nästan lite synd om den stackars veterinären. Hon vet inte vad som väntar henne.

Överlevnadsstrategier.

Så, nu har CSN tagit sitt förnuft till fånga. Försörjningen är därmed säkrad för resten av året. Allt som återstår för mig att göra är då att skriva delprov på 21 kapitel till och gå runt i någon sorts juldröms-dimma.

Och jaaaa, jag vet att jag tjatar om julen alldeles för tidigt. Men det är bara för att den här tiden just nu, slutet av oktober fram till mitten av november, är den absolut värsta jag vet. Det är kallt, lerigt, regnigt, mörkt och jobbigt och träden är nästan helt kala. Fasansfullt.

För att inte falla handlöst in i en höstdepression så fokuserar jag stenhårt på att det snart är frostigt och vitt ute och doftar jul inomhus. Om jag kan proppa skallen tillräckligt full med tankar på hyacinther, pepparkaksdoft och allmän jultrivsel så brukar oktober/november-misären kunna passera rätt så obemärkt.  När man har klarat sig ända fram till första advent så brukar det vara lugnt. December är en awesome månad och det krävs rätt mycket för att man ska bli deppig då.

Tråkmåndag.

Jag sitter uppkurad under en filt i soffan och försöker lära mig allt jag inte visste att jag ville veta om sedimentära bergarter.

Skulle nog gå lite bättre om jag inte samtidigt funderade över när den första snön kan tänkas falla, varför det drar så kallt genom vårt vardagsrum, hur många olika sorters julgodis man egentligen kan motivera tillverkningen av i jul och när CSN ska få tummen ur och fatta beslut om min framtida ekonomi. Koncentrationssvårigheter? Moi?

 

I andra änden av soffan ägnar sig Feta Katten åt en favorit i repris:

När man tittar på bilden måste man samtidigt föreställa sig ett dämpat, knarrigt snarkande.

 

 

Seeeeeeg fredag.

Jodå, här är det fullt upp.

Full fart hela tiden.

Jorå.
Eh.

Om jag ska vara helt ärlig så ser det för tillfället mest ut såhär här hemma:

Det här är förresten Feta Katten. Och det han väller ut ur är en korg för små hundar. Hm.

Gör någons jul lite bättre.

Ok, jag vet att jag tjatar om jul jättetidigt…men det här är en bra grej! Och det är bra att vara ute i god tid!

Man kan hjälpa fattiga barnfamiljer och pensionärer i Rumänien, Lettland, Argentina och Filippinerna få en lite bättre jul genom Hoppets Stjärna. Klicka här för att se hur man gör.

Man fyller en banankartong proppfull med mat och leksaker (kanske inte till pensionärerna, då) och sånt som man tror behövs. Finns förslag på hemsidan. Sen skriver man ut adresslappen som också finns på hemsidan, kryssar i om paketet är till barnfamilj eller pensionär och skickar iväg det med bussgods för 88 kr i frakt. Sen får man hem en rapport och lite bilder från utdelningen.

Och om man tycker det verkar jobbigt och inte pallar att fylla ett eget paket så kan man sätta in pengar så packar de ett åt dig.

Alltså, det suger förmodligen rätt fett att vara fattig småbarnsförälder i Rumänien. Kom igen, hjälp till lite.

 

En hel ananas blir väl både gott och vackert?

Det är så skönt med tydliga instruktioner. Sitter och letar recept på festlig efterrätt till makens dagen-före-födelsedagen-middag imorgon och snubblar över följande anvisningar i ett recept på frukttårta:

Du kan använda vilka frukter du vill, bara tårtan blir god och vacker att se på.

Jahaa! Jag får göra som jag vill bara det blir gott! Ja, men då vet jag. Vilken tur att det där receptet finns, annars skulle jag ju varit helt lost.

Frukt är godis! Men vad är det här?

En gång i tiden hade vi en fruktkorg. Ibland kunde den även användas till förvaring av bröd. Det har även hänt att den varit hemvist åt en och annan avokado.

Sen blev katterna stora och kunde plötsligt hoppa väldigt långt och högt.

Nu finns det liksom inte plats för så mycket frukt längre.

Catfight.

Idag bestämde jag mig för att det var dags för den årliga katt-tortyren: avmaskning! *skräckmusik*

Vi har två katter. Feta Katten och Smala Katten. De är rörande överens om att maskmedel är det enda som är vidrigare än veterinärer.

Vanligtvis slutar avmaskningsförsöken med att jag efter en stunds kattbrottning resignerat får mala ner tabletterna och gömma dem i Den Godaste Kattmaten Som Finns. Då kan de eventuellt tänka sig att äta, men vid det laget brukar jag och köket vara täckta av ett fint lager maskmedelsdamm, kattmat och päls. Och så upprepar man detta en gång om dagen i tre dagar. Roligare kan man ju ha det.

Men! Idag skulle det vara slut med allt detta! På apoteket säljs nu små tabletter med köttsmak. Köttsmak! I engångsdos! Engångsdos! Lysande. Köpte genast en ask.

Jag var trots detta lite fundersam över hur stor lockelse den där köttsmaken skulle ha på våra hårbollar. Nog är de väl smarta nog att känna igen konceptet ”tabletter”? Köpte därför även två burkar av Den Godaste Kattmaten Som Finns.

Väl hemma mötte jag Feta Katten i köket. Jag bestämde mig för att testa hans intelligens genom att helt enkelt lägga en tablett framför nosen på honom, utan att försöka lura honom alls. Feta Katten tyckte ”Godis! Med köttsmak! Wohoo!” och knaprade genast i sig den.

Styrkt av detta bestämde jag mig för att inte fega ur och lura den betydligt mer misstänksamma Smala Katten. Nej, jag skulle istället rakt och ärligt presentera tabletten för honom.

Heh.

Smala Katten tyckte ”Jahaja. Vad har vi här då?” och slickade raskt bort hela det yttre, köttsmakande lagret. Sen tog han sig en ny titt på tabletten och konstaterade ”Det var en otrevlig liten rackare, jag tror jag låter bli den.” och gick iväg.

Här borde jag då insett att slaget var förlorat och helt enkelt gömt tabletten i maten som vanligt. Men nej nej. Nu hade det blivit en principsak. Katten skulle kunna äta tabletten som den var. Basta.

Så jag tar ett stadigt tag i Smala Katten och stoppar in tabletten i munnen på honom. Och försöker hålla hans mun stängd tills han har svalt.

Den följande minuten är ett inferno av päls, klor, kattsaliv och tablettsmulor som flyger överallt.

Efter en stund har jag återhämtat mig och lokaliserar tabletten (fastkletad på golvlisten) och Smala Katten (blängandes under en köksstol). Hämtade kattmaten, tryckte ner tabletten i maten, gav den till katten och erkände mig besegrad.

Men nu är de avmaskade iallafall. Och… jag och köket är täckta av maskmedel, päls och kattmat. Suck.

Jag tror att man, i alla sammanhang, vinner rätt mycket på att inte benhårt hålla på sina principer. 😉