Får det lov att vara kopp kaffe och en man med markerade käkben?

Men alltså… Letade efter ett awesome nytt recept på påskgodis och snubblade över det här som för det första trots sitt namn inte alls ser ut som något man skulle kunna ”impa” med och för det andra inleds med följande text:

De här små biskvierna är underbara, både att titta på och äta. Lite som Johnny Depp kan vi tänka oss.

A who to the what now? Vilken målgrupp ska tilltalas av en sådan inledning på ett recept? Jag ser framför mig fnittrande femtioåringar på Finlandskryssning som snackar kraftigt Sundsvallsmål och säger saker i stil med ”Ja män guuuu han Johnny Depp är ju himla läcker han!”. Frågan är ju om dessa kvinnor verkligen bakar biskvier? Tror snarare det är storpack med Delicatobollar som gäller när Sundsvalls femtioplussare ska ”fika med tjejerna”.

(Vill man vara filosofisk kanske man här kan dra någon parallell mellan Sundsvallsmän och Delicatobollar. Stabbiga och lite flottiga? Nej, jag vet inte.)

Biskvi?

Going green!

Jag var vegetarian under flera år innan jag slutade av någon oförklarlig anledning. Sedan dess har jag väntat på att den där avsmaken för kött ska komma tillbaka, men det har inte hänt. Förrän nu.

Jag hann inte ens få hem boken innan jag insåg att mina köttätardagar var över. Tittade igenom hela dokumentären ”Food inc.” igår och mådde fysiskt illa av att se nykläckta kycklingar som precis hunnit bli sådär lagom fluffiga trängas på ett transportband i en fabrik. Runt bandet stod uttråkade kvinnor med plasthandskar och plockade upp en kyckling i taget, pressade den mot en stämpeldyna ochhystade iväg den ner i en plåtränna.

Nu är jag ju säkert extra blödig när det gäller kycklingar eftersom vi har fött upp höns själva och haft som husdjur, men… att se ett nästan nyfött litet djur blinka förvirrat, blunda lite och svälja nervöst när den hölls upp och ner och pressades mot en stämpeldyna och sedan vifta förgäves med sina små vingar för att hålla balansen när den kastades iväg igen. Näe. Små djur ska man behandla med vänlighet och respekt.

”Food inc.” förespråkade dock inte att man ska sluta äta kött, de vände sig enbart mot storskaligheten i det hela. Därför visade de, som kontrast, bilder från en liten idyllisk gård där djuren gick runt och hade det supermysigt. Hönsen sprätte runt och kluckade glatt sådär som höns gör…för att sedan fångas in, stoppas ner med huvudet först i metalltrattar och få huvudet avskuret av den leende bonden samtidigt som han nöjt pratade om sin ekologiska odling. Och där var jag tvungen att stänga av en stund igen.

Och ja, jag vet att jag nu framstår som ett freak. Lite konstig, barnsligt naiv och alldeles osedvanligt blödig. Men jag pallar inte. Jag skulle aldrig själv kunna döda ett djur för att äta det, jag skulle hellre dela den lilla mat jag hade med djuret. Så varför ska jag då leva in denial och äta djur bara för att någon annan dödat dem?

Typiskt djur man bör vara snäll mot.

To eat or not to eat…meat.

Tog precis vårens första cykeltur. En timslång runda i solen med en glass i handen (glassen fick dock inte vara med hela timmen). Underbart!

När jag kom hem läste jag den här recensionen och insåg direkt att det var en bok jag behövde köpa. Så nu är den beställd och på väg till mig. Förmodligen kommer läsandet av den resultera i att jag blir vegetarian igen, men jag har ändå varit på väg åt det hållet ett tag nu.

Jag föredrar ju trots allt de flesta (Dö, tvestjärtar! Dö!) djur i levande form, tycker att det är oerhört jobbigt när djur mår dåligt och anser dessutom vegetarisk mat vara synnerligen välsmakande (Så länge jag slipper tomatbaserad kikärtsgryta à la fattig student. Hurr.)

Men vi får se. Jag kanske är helt oberörd av boken och fortsätter käka köttbullar som om inget hade hänt.

Typisk köttbulle.

Och så blev det vår. Bara sådär.

Happ, här händer det inte mycket. Kanske borde väcka bloggen igen.

Jag har klarat av ännu en av sakerna jag har nojat över sen vi köpte bilen: bytt till sommardäck! Tjoho! Visserligen gjorde jag det inte själv, utan lämnade in den på en verkstad, men ändå! Har haft 15:e april i bakhuvudet ända sen nyår och gått runt och bara ”Får inte glömma att byta däck, får inte glömma att byta däck.” Av någon anledning så föreställde jag mig det som ett ohanterligt och enormt komplicerat projekt. Oklart varför.

Men nu är det överstökat och bilen har splitternya fräscha sommardäck. Jag kan därmed ägna mig åt nästa vårprojekt: tvätta bilen och ta bort den imponerande mängd rost som frodas på den. Pust.

Varning för lite gnäll här nedanför!

För övrigt så…

• sliter jag mitt hår över två uppsatser som är så långt ifrån färdigställda att det är skrattretande. Båda bör vara klara innan påskhelgen.
• fick jag för några veckor sedan veta att lärarutbildningen jag skulle söka har ställts in. (De slussade in oss på en annan version av utbildningen två dagar innan ansökningstidens slut, men fram tills dess var det total ovisshet och min stressnivå nådde oanade höjder.)
• försöker jag få maken att inte jobba ihjäl sig och katterna att hålla sig friska och glada.
• försöker jag gå ner lite av det deprimerande vinterfläsket jag lagt på mig.
• känns livet just nu ganska stressigt och småtungt, trots att det är vår och soligt ute. Men det ger sig. Och snart är det sommar.

Vitsipporna har äntligen slagit ut, vilket helt enkelt gör naturen lite lite bättre.