När en mormor försvinner.

Här har det inte hänt mycket på ett tag. Det har hänt så mycket på andra håll att jag inte haft ork att skriva något alls.

Jag lyckades till slut gifta mig trots bukettbryderier och är nu fru E istället för fröken B. Det var verkligen helt fantastiskt (trots ösregn).

Dock. Tre dagar efter vigseln somnade min fina, fina mormor in. Och det är fortfarande jättekonstigt. Begravningen var i fredags och jag har inte varit helt stabil sen dess. Jag var lugnare dagarna efter att det hade hänt, upprepade saker som ”hon var ju väldigt gammal och sjuk och så…vi visste ju att det skulle hända”. Och hon var ju väldigt gammal och sjuk! Visst, det var hon. Men under begravningen så kom alla minnen av hur hon var innan hon blev så väldigt gammal och sjuk fram. Och det är helt galet att den fantastiska, snälla, kloka, roliga personen inte fick finnas mer. Att hon bara kan sluta existera. Hon som alltid funnits och varit med jämt. Jag hade väl någonstans i mitt idiotiska undermedvetna fått för mig att hon var så här gammal och sjuk nu, men att hon liksom skulle…jag vet inte…komma tillbaka och bli yngre och friskare igen. Och leva ett par decennier till. För folk försvinner ju inte bara sådär. Ju. I alla fall inte riktigt riktigt bra människor.

Men nu är hon borta. Jag sörjer inte så mycket att jag förlorat min mormor som jag sörjer att hon, som person, inte fick finnas mer. Det är djupt orättvist och jag går inte riktigt med på det.

Nä.

Nu ska jag gå ut i skogen och leta blåbär och minnas mormor.