Deppigt inlägg, coming up! Ni är härmed varnade.
I ren desperation över min finansiella situation sliter jag nu på ett själadödande städjobb de dagar jag inte behöver plugga/redovisa/whatever. Har fått hintar om att det finns jobb för mig där resten av sommaren också om jag vill. Hurr. Men eftersom ingen från någon av de andra, lite lite mer krävande och seriösa jobba jag har sökt har hört av sig så…vem vet? Jag kanske kommer tillbringa resten av mitt arbetsföra liv med att skrubba bort andra människors kroppsutsöndringar från porslin. Tjoho!
Eller, förresten, en av dem har hört av sig: en kille från ett litet halvskumt bemanningsföretag som har ringt min mobil två gånger de senaste dagarna och sen, när jag väl ringde upp honom inleder med att säga ”Ja, du har ju sökt en tjänst hos oss, ja…. *leta bland papper i tusen år för att hitta rätt ansökan*…nu ska vi se här… ja, den tjänsten har vi hittat alla vi söker till, så den är stängd nu. Meneee…hur ser din situation ut framöver, är du heltidsarbetssökande?” för att sedan, istället för att säga något om att de sparar mitt CV eller har någon annan liknande tjänst på gång, försökte kränga deras karriärcoachningstjänst till mig. Sen blev han sur när jag vänligt men bestämt avböjde. Dessutom kallade han mig för fel namn två gånger.
Freak. Jag har aldrig varit så ointresserad av något i hela mitt liv som jag är av den klantens karriärcoachning.
Men å andra sidan…om inte ens den killen tror att jag är kapabel att klara något mer än städning…vem kommer då vilja anställa mig? Uh.
And on that depressing note, I’m off to bed!