Julkul. Eller nåt.

Arrrrrgh. Nu minns jag varför jag aldrig kokar knäck eller kola till jul.

Igår var jag kusligt huslig och bakade två sorters kakor som jag ska avlöna julens kattvakt med och tänkte samtidigt svänga ihop en sats fudge att utfodra väldigt gravida svägerskan med i mellandagarna. Lika bra att köra allt på en gång liksom, för kolasmeten till fudgen ska koka i tusen år så då hinner man göra kakor samtidigt.

Resultatet blev två omgångar fula (men goda!) kakor och, efter en evighetslång koktid, en jättesats med fudge som verkade misstänkt rinnig när jag hällde den i formen men jag var in denial så jag tänkte att det säkert blir jättebra när den har stelnat. Imorse skulle jag skära upp den och då blev bitarna alldeles mjuka och klibbiga och sälte liksom när man höll i dem. Inte okej. Jag kokade den där jäkla smeten i över en halvtimme och ändå är den för lös! Vafan?!

Jag skar på rent trots upp hälften och la i en burk och resten åkte i soporna. Nu blir det ingen mer fudge i år. Träligt jäkla godis att göra. Får komma på något annat att göda svägerskan med.

För övrigt så är det winter wonderland deluxe här och alla halkar omkring och fryser öronen av sig. Jag är redo för jul och vörtbröd med julskinka. Bring it on!

Snömos.

Alltså…visst har jag önskat att vi skulle få snö och när det började snöa i förrgår så blev jag jätteglad, men nu räcker det. Det är helt vitt av virvlande snö utanför fönstren, ser ut som om allt är täckt av tjock dimma, bilarna kryper fram i snigelfart och det blåser ner stora snömoln från taken. Jag är inte van vid sånt här längre! Min inre norrlänning har glömt bort hur riktiga vintrar ska vara och det här känns som något jobbigt kapitel i en ”Lilla huset på prärien”-bok, typ när hela familjen sitter ihopkurade i timmerstugan och lyssnar på snöstormen i fem dagar och måste hacka bort is från vattenhinken och ta in kon i köket för att den inte ska frysa ihjäl.

Fast….i det här fallet är det jag och sambon som sitter ihopkurade i soffan och värmer händerna på varsin laptop. Inte har vi någon ko i köket heller bara två odrägliga katter som knaprar torrfoder… Men för övrigt, så!

Och imorgon bitti ska jag ut och övningsköra. Lär ju sluta med att vi sitter fastkilade i en snöplog eller dylikt. Joråsatte. Blir nog bra det.

Kort uppdatering.

Uuuh. Två veckors fältkurs , en vetenskaplig rapport skriven och jag är relativt utmattad. Tillbringade helgen hemma hos svärföräldrarna och hade det jättetrevligt och ska nu försöka få kroppen att fatta att det är jullov.

Imorse fick jag äntligen ta svininfluensavaccinet så jag passade sedan på att köpa de sista julklapparna och fixa lite bara ifall att jag skulle få feber eller bli förlamad eller nåt under de kommande dagarna.

Det har snöat hela dagen och jag har suttit i vardagsrummet och lyssnat på julsånger medan jag slog in julklappar och försökte låta bli att slå in katterna också. De tyckte tydligen att jag behövde hjälp. Sjukt mysigt och juligt!

Igår knatade jag bort till branstationen och lämnade av en tårta och lite fikabröd till de snälla brandmännen som hjälpte oss att få ner vår kisse. Känns som att jag börjar bli klar med allt som ska göras innan jul, snart är det bara att luta sig tillbaka och invänta julafton. Yay!

Happy birthday to me!

Jahapp. Den här födelsedagen förflöt inte helt enligt planerna…

Igår kväll släppte vi ut katterna som vanligt och sen kom en av dem in…men inte den andra! När klockan började bli mycket så visslade vi på honom och gick ut och letade, men han var spårlöst borta. Natten tillbringade vi i soffan i någon sorts halvdvala och jag var ute och visslade och letade fram till klockan 2. Vi var säkra på att han var påkörd eller mördad av någon katthatande person. Jag sov totalt tre timmar. Ångest ångest.

I morse gick jag ut igen och visslade. Ingen katt. Hem och äta frukost och ut en sväng igen. Gick långt bort och tittade i alla höga träd och visslade som en tokig. Och plötsligt hördes ett litet litet jamande. Följde jamet fram till en enorm tall. Och där satt han. Tio meter upp och extremt upprörd.

Hela dagen har sedan gått åt till att försöka få tag i någon som kunde plocka ner honom, för brandkåren vägrade, trots upprepade samtal (då ligger ändå brandstationen nästan granne med oss!)

Så vem ringer man om brandkåren inte kan hjälpa till? Det visade sig inte vara helt lätt att få tag på trädklättrare på en söndag. Ringde till alla tänkbara instanser och fick till slut tag i en bergsklättrarklubb som eventuellt kunde tänka sig att hjälpa till. Det snöade och regnade och katten skrek oavbrutet. Vi hade inte ätit och knappt sovit, hade konstant panik och stod och grät i regnet eftersom vi är de två blödigaste djurvännerna på den här sidan ekvatorn. Till slut fick vi ett halvt löfte om att en klätterkille skulle komma ut vid halvsjutiden. Kära sambon gick då ut för att kolla om katten satt kvar och kom tillbaka helt utom sig. Tydligen hade kissen börjat yla hjärtskärande och hade drabbats av panik uppe i trädet.

Här får jag totalt psykbryt och ringer upp brandkåren för femte gången och informerade dem om att katten inte skulle överleva ännu en natt i trädet och det skulle inte jag och sambon heller så nu fick de banne mig skicka ut en brandbil eller låna oss en jäkla lång stege. De funderade lite och ringde sedan upp och tyckte ”Okej, vi är där om ett par minuter.” Tre minuter senare var jag och en brandman på väg upp i en korg och lilla katten blev överlycklig när vi kikade upp bland grenarna och han var väldigt ivrig att hoppa ner i famnen på mig.

På totalt fem minuter inklusive restid från brandstationen hade de fått ner kissen. Var det verkligen något jag skulle behöva tjata om hela dagen?

Katten är helt utmattad och virrig och luktar tall och har nu sovit en lång stund i famnen på sin storebror som gör sitt bästa att putsa bort talldoften ur hans päls. Jag och sambon är totalt däckade ochdet känns som om min hjärna har bytts ut mot bomull.

Imorgon ska jag tillbaka till fältstationen. Blir nog bra det.