Semesterupdate.

Här går det inte i många knop. Semester så in i baljan. Jag vet knappt vilken veckodag det är. Sjukt skönt.

Väcktes i morse av att en fåntratt stod och tjöt vid mitt öra. Feta katten är satt på strikt diet sedan några månader tillbaka. Detta innebär att han varje morgon är SÅ HUNGRIG DÖDEN ÄR NÄRA SVÄLTER TILL DÖDS HÄR och jag är någon form av djurmisshandlare som vågar sova till åtta på morgonen medan han tynar bort. Så han skriker tills jag vaknar. Och när jag har vaknat så skriker han tills jag har hasat mig upp. Sen går han ut i köket medan han ser sig över axeln hela tiden för att vara säker på att jag följer med och inser situationens allvar. Sen ställer han sig och tittar ömsom på de tomma matskålarna ömsom på mig. Och skriker hjärtskärande. Han slutar inte förrän jag tar fram torrfoderburken och rasslar demonstrativt med den. Då övergår han till att titta kärleksfullt på mig, slingrar sig runt mina fötter och försöker stånga mig i pannan av ren livsglädje medan jag häller upp mat.

Sen äter han sig stoppmätt och går och lägger sig och sover i åtta timmar med tassarna i vädret. Mer action än så blir det inte här hemma under semestern. Vi har gått in i viloläge hela gänget. Jag gillar’t.

Små kattframsteg.

Vi kör med framsteg i babysteps här: kissen kan nu hoppa upp på sin favvo-sovhylla helt utan hjälp och han är toknöjd över detta. Spinner högt varje gång man kikar in på honom. Igår fick han nöja sig med att sova på soffan och det var ju inte alls lika mysigt. (Jag tvingades också sova på soffan igår, för att hålla koll på honom. Kan därför intyga att det inte alls var mysigt. Sov sammanlagt kanske tre timmar. Urk.)

Mindre bra är att hans bror fortfarande är rädd för honom och för tillfället ligger och sover under två täcken för att vara så osynlig som möjligt….men förr eller senare så går ju det också över. Vi väntar ut honom, fegisen. (Badade dessutom fettot idag för att han inte ska lukta läskigt sjukhus längre.)

Och nu är det sovdags även för mig! Hoppas på mer än tre timmar inatt.

Kisse hemma.

Kissekorven fick komma hem igår! Han blev totalt ohämmat lycklig när jag kom och hämtade honom och tillbringade sedan första timmen hemma med att stryka sig mot allt i hans väg, äta sin egen snälla mat och använda sin egen snälla kattlåda. (Han hade tydligen inte ätit något alls under dygnet han varit inlagd, utan bara legat och stirrat skrämt omkring sig. Och djurklinikens kattlåda var ju naturligtvis superläskig.)

Nu haltar han omkring här helt stel och mörbultad, har ett sår som behöver övervakas, ska käka smärtstillande i en vecka och är sur för att han inte får gå ut. Och hans brorsa är livrädd för honom och tror att han är ett jätteläskigt monster eftersom han luktar djursjukhus och var borta en natt. Så nu börjar projekt ”få katterna att kunna vistas i samma rum igen”. Suck.

Och vi ska försöka näta in balkongen under den närmaste veckan. Nästa gång kanske han inte har samma tur, så nu får han bli innekatt (balkongkatt).

Kattakut.

Feta katten blev troligen påkörd av en bil imorse.

Han kom in helt oljig och smutsig, hade uppenbarligen ont i ena bakbenet och morrade om man strök honom över ryggen. Vi tänkte först avvakta med veterinär eftersom han verkade må rätt hyfsat, men plötsligt började han andas ansträngt och darra i hela kroppen. Panik! Dags för ännu en taxiresa tillsammans med en panikslagen, skrikande katt i en kattbur.

Under taxiresan började kissen blöda näsblod (nosblod?) och jag trodde han skulle dö i taxin. Sa inget högt eftersom taxichauffören redan insett stundens allvar och körde sjukt snabbt och sammanbitet. När vi kom fram hade blodet slutat rinna.

Veterinären klämde igenom katten, konstaterade att han hade ont i båda benen på högersidan och lät honom vingla omkring lite på golvet för att se att han kunde stödja på dem. Kollade igenom hans klor och såg att de var helt sönderflisade och att en hade gått av och var en blodig stump. Förmodligen hade han tagit emot sig med klorna ute. Katten pep och var rädd. Han andades snabbt och ansträngt så de ville ha kvar honom över natten i katt-kuvös med syrgas för säkerhets skull, om han fått någon skada på lungorna. Kanske har han även fått en spricka i ryggen eller bäckenet, de ska röntga imorgon.

Katten och jag blev ensamma ett tag där mitt i allting och han rullade ihop sig under sin handduk som han fått med sig hemifrån. Kliade honom under hakan och han gostrampade lite på min hand med sina spruckna klor.

Sen tog de en massa blodprover och satte en infart för dropp. Katten pep och var rädd. Sen fick han först ett otympligt halsband med mina kontaktuppgifter och sen en plasttratt så han inte tuggar på droppslangen. Där någonstans gav han upp hela situationen och la sig på sidan och stirrade tomt framför sig. En sköterska lyfte honom så försiktigt hon kunde men han hade ont nästan överallt så han pep ändå. Sen bar de iväg honom.

Han har ont i hela kroppen, är livrädd för främlingar och fattar inte vad som händer eller varför han inte får vara hemma i sin välbekanta korg. Det är väldigt jobbigt att veta att han inte förstår.

Förhoppningsvis får han komma hem imorgon, om han inte fått inre skador och behöver opereras. De ringer om det händer något allvarligt, så jag bär med mig telefonen överallt.

Going green!

Jag var vegetarian under flera år innan jag slutade av någon oförklarlig anledning. Sedan dess har jag väntat på att den där avsmaken för kött ska komma tillbaka, men det har inte hänt. Förrän nu.

Jag hann inte ens få hem boken innan jag insåg att mina köttätardagar var över. Tittade igenom hela dokumentären ”Food inc.” igår och mådde fysiskt illa av att se nykläckta kycklingar som precis hunnit bli sådär lagom fluffiga trängas på ett transportband i en fabrik. Runt bandet stod uttråkade kvinnor med plasthandskar och plockade upp en kyckling i taget, pressade den mot en stämpeldyna ochhystade iväg den ner i en plåtränna.

Nu är jag ju säkert extra blödig när det gäller kycklingar eftersom vi har fött upp höns själva och haft som husdjur, men… att se ett nästan nyfött litet djur blinka förvirrat, blunda lite och svälja nervöst när den hölls upp och ner och pressades mot en stämpeldyna och sedan vifta förgäves med sina små vingar för att hålla balansen när den kastades iväg igen. Näe. Små djur ska man behandla med vänlighet och respekt.

”Food inc.” förespråkade dock inte att man ska sluta äta kött, de vände sig enbart mot storskaligheten i det hela. Därför visade de, som kontrast, bilder från en liten idyllisk gård där djuren gick runt och hade det supermysigt. Hönsen sprätte runt och kluckade glatt sådär som höns gör…för att sedan fångas in, stoppas ner med huvudet först i metalltrattar och få huvudet avskuret av den leende bonden samtidigt som han nöjt pratade om sin ekologiska odling. Och där var jag tvungen att stänga av en stund igen.

Och ja, jag vet att jag nu framstår som ett freak. Lite konstig, barnsligt naiv och alldeles osedvanligt blödig. Men jag pallar inte. Jag skulle aldrig själv kunna döda ett djur för att äta det, jag skulle hellre dela den lilla mat jag hade med djuret. Så varför ska jag då leva in denial och äta djur bara för att någon annan dödat dem?

Typiskt djur man bör vara snäll mot.

To eat or not to eat…meat.

Tog precis vårens första cykeltur. En timslång runda i solen med en glass i handen (glassen fick dock inte vara med hela timmen). Underbart!

När jag kom hem läste jag den här recensionen och insåg direkt att det var en bok jag behövde köpa. Så nu är den beställd och på väg till mig. Förmodligen kommer läsandet av den resultera i att jag blir vegetarian igen, men jag har ändå varit på väg åt det hållet ett tag nu.

Jag föredrar ju trots allt de flesta (Dö, tvestjärtar! Dö!) djur i levande form, tycker att det är oerhört jobbigt när djur mår dåligt och anser dessutom vegetarisk mat vara synnerligen välsmakande (Så länge jag slipper tomatbaserad kikärtsgryta à la fattig student. Hurr.)

Men vi får se. Jag kanske är helt oberörd av boken och fortsätter käka köttbullar som om inget hade hänt.

Typisk köttbulle.

Pälspläd.

Wohoo!

Feta Katten har, efter att ha bott med oss i två år, plötsligt kommit över sin medfödda skräck för mänsklig närhet och kravlat sig upp min famn tre gånger den senaste veckan. Det är en lätt surrealistisk känsla att plötsligt ha herr ”Nej-nej-inte-sitta-i-knäet-släpp-mig-jag-dööööööör!” liggandes helt lugnt som en stor pälsboll i famnen. Hade vi varit med i en 90-talsjulfilm från Disney så hade ett tindrande barn utbrustit: ”It’s a christmas miracle!” Det är liksom på den nivån.

Och det är så myyysigt. 7 kilo spinnande, pälsigt fetto i knäet är superbra att värma sig på när det är kallt ute.

Kattknas.

Happ. Noterar nu en oväntad efterverkan av grannkattens ovälkomna besök.

Smala Katten har aldrig varit den mest mentalt stabila av katter, men nu har det brunnit fullständigt för honom. Både igår kväll och nu medan jag skriver det här har han suttit i fönstret och morrat som ett lodjur åt absolut ingenting. Han går även runt och fnyser upprört (kattversionen av att hyperventilera, typ) och stirrar på balkongdörren där kattungen kom in i förrgår. Jag försöker lugna honom, men han har bestämt sig för att det är fullt av dödsläskiga främmande katter där ute och de kan ta sig in i lägenheten hur lätt som helst. Och om både jag och hans husse och Feta Katten ligger och sover så måste ju han vakta dörren så de inte bryter sig in. Typ.

Så istället för att väckas av hysterisk dörrklocka mitt i natten så väcks vi nu av en hysteriskt morrande och ylande katt som tror att vi blir attackerade av fler livsfarliga, marmeladfärgade kattungar som vill döda oss i sömnen. Hurra.

Kattfnatt i mörk natt.

I natt väcktes vi ur skönhetssömnen av ett bestämt, upprepat och mycket högljutt ringande på dörren klockan 02:45. Efter att ha insett vad det var som lät stapplade jag upp och kikade ut på fridstöraren. Det var vår granne i lägenheten snett ovanför. Jag har tidigare fångat in deras katt som rymt genom att hoppa från balkongen, så jag insåg någonstans i min sömndruckna skalle vad det var frågan om: ”Åh, neeeej. Deras katt har gjort något igen! Men varför är hon här? Åh neeeej! Han är säkert på vår balkong!”. Öppnade och kikade ut. ”Förlåt, förlåt, förlåt! Men vår lilla katt är fast på er balkong!”.

Jahapp.

Jag går ut för att greppa katten och lämna över den. Jobbigt, men det är ju inte deras fel egentligen så inte så mycket att bråka om. Kliver ut på balkongen och ser i mörkret att det är en väldigt liten katt. Jaha, det är deras nya halvårsgamla kattunge som har hoppat ner. Okej, men katt som katt. Lockar på katten med försiktig röst. Katten tycker ”Neh!” och smiter förbi mig in i lägenheten. Åh. Hurra.

Springer efter katten bara för att se våra stora katter komma knatande för att kolla vad som händer. Lysande. Hur ska jag förklara för grannen att deras kattunge blev strimlad? Kattungen springer rätt in i Feta Katten som blir så ställd av den här oväntade inkräktaren att han inte kommer sig för att göra någonting annat än att stirra chockat i ett par sekunder. Smala katten är inte lika trög, han väser och kryper ihop i attackposition. Jag hojtar ”Ät honom inte, ni får inte! Han är inte er!” och kattungen tar tillfället i akt att susa förbi, ut i hallen och vidare in i köket. Jag springer efter och stänger in oss. Perfekt. Litet, avgränsat utrymme, nu behöver jag bara locka till mig den lille knatten och greppa honom.

Heh.

Har ni sett sådana där djurprogram där de ska fånga in förvildade katter och alltid använder en stor håv och långa handskar? Nu förstår jag varför. Han studsade, slingrade sig, klöste, flög, vek sig dubbel och klättrade i persiennsnörena. Till slut rusade han rakt upp för väggen och hängde sig fast i gardinstången och då fick jag nog, greppade nackskinnet på honom och brottade ner honom i famnen som om han skulle varit en vild iller. Det lyckades!

Överlämnade honom till hans rättmätiga och nervöst väntande ägare och desinficerade alla rivsår (aj!) medan jag försökte förklara för en yrvaken make vad som precis hade hänt. Fick sedan ägna en stund åt att lugna ner våra katter och sen även lugna ner mig själv lite eftersom man får en trevlig adrenalinkick av att laga liten, atletisk kattunge uppför väggarna i ett mörkt kök.

Vaknade i morse och kände ”Drömde jag det där?” innan jag insåg att jag hade klösmärken över både händer och fötter.

Alltså, jag gillar katter. Men jag gillar inte andras katter i mitt kök klockan tre på morgonen. Där någonstans går gränsen där jag börjar föredra guldfiskar istället.

Kattmåndagen avklarad.

Alla klarade sig helskinnade från årets veterinärbesök!

Feta Katten åker inte kattbur så ofta, så han försökte slå sig ut och skrek på hjälp under hela taxiresan. Tror inte taxichauffören var överlycklig direkt. Men jag kunde inte bry mig mindre om hans åsikt eftersom han höll på att köra ihjäl oss på vägen dit. Det var väldigt isigt ute och taxin gled som ett bananskal. Måste de inte ha vinterdäck? Han höll på att plöja in i sidan på en annan bil när vi nästan var framme. Inte så trevligt.

Smala Katten har varit hos veterinären mååånga gånger, så han rullade ihop sig som en fjällräv och somnade i buren. Brydde sig inte om varken eventuella nästan-krockar eller sin brors jamanden.

I väntrummet hade Feta Katten en lång, och till synes givande, konversation med en mycket söt liten kattunge som satt i en annan bur. De pep och knorrade och var helt fascinerade av varandra. Synnerligen o-kattigt av dem båda två.

 

Så, vi är nu ett antal hundralappar fattigare men ingen katt rymde till skogs, Feta Katten blev inte satt på bantningskur och de behöver inte oroa sig för att dö i kattpest nästa år heller. All is well.