Uj, Har visst glömt bort bloggen i några år. Det kom lite i vägen…ett års sjukskrivning för utbrändhet, en flytt till större lägenhet och ett nytt jobb. Livet, alltså. It happens.
Sammanfattningsvis: sjukskrivning var asjobbigt men nödvändigt, nya lägenheten är stor och modern och fin men en aning charmlös och i behov av mysfaktor, nya jobbet är sjukt awesome och givande och kanske det bästa jobb jag haft hittills. Och Feta Katten är fortfarande fet och återigen satt på bantningskur.
Bara som motvikt till allt gnäll och ynkande: jag är så sjukt tacksam för att få fly landet i en vecka och bara softa i solen tillsammans med världens finaste man. Ska försök tanka så mycket solljus jag kan och förhoppningsvis bli lite brunare. Det kommer bli awesome!
Hit ska vi:
Har nu varit gift i drygt tre månader. Wohoo! Även om ingenting egentligen är annorlunda mot förut så känns det rätt awesome att hänvisa till ”maken” istället för ”sambon”. Jag har till och med vant mig vid att presentera mig med ett nytt efternamn!
Allt är alltså egentligen frid och fröjd.
MEN. Det börjar bli liiiiiite lite irriterande med kommentarer som: ”Jaha, då blir det barn snart då?”, ”Har ni tänkt…eh…skaffa barn snart?”, ”Är det barn planerat?”, ”Ska ni inte skaffa bebis snart, jag vill köra barnvagn!” från alla håll och kanter. Jag har till och med varit tvungen att argumentera med folk som inte nöjde sig med mitt nekande svar utan började säga emot och tyckte att vi visst borde skaffa barn nu. Vansinne. Jag var totalt oförberedd på att folk skulle bete sig så här.
Fick idag fullständigt och slutgiltigt nog när jag totalt apropå ingenting fick frågan ”Du är inte gravid?”. OM jag skulle vara det så skulle jag väl för i helskotta säga det?! Och om man inte säger något dylikt så bör omgivningen rimligtvis utgå ifrån att man antingen A: inte är gravid eller eventuellt B: är gravid men inte vill tala om det för någon. Jag har i min enfald antagit att det hörde till god uppfostran att inte fråga ut människor om deras familjeplanering.
Så, till alla som läser den här bloggen, eventuell familj och övriga: NEJ! Vi ska inte ha barn, planerar inte barn, vill inte ha barn inom överskådlig framtid. Nej. Nej, nej, nej.
Och om det skulle bli så att vi någon gång i framtiden skaffar barn så lovar jag att tala om det innan ungen är kläckt. Ingen ska behöva leva i ovisshet om huruvida jag är fet eller på smällen. Jag lovar.
Här har det inte hänt mycket på ett tag. Det har hänt så mycket på andra håll att jag inte haft ork att skriva något alls.
Jag lyckades till slut gifta mig trots bukettbryderier och är nu fru E istället för fröken B. Det var verkligen helt fantastiskt (trots ösregn).
Dock. Tre dagar efter vigseln somnade min fina, fina mormor in. Och det är fortfarande jättekonstigt. Begravningen var i fredags och jag har inte varit helt stabil sen dess. Jag var lugnare dagarna efter att det hade hänt, upprepade saker som ”hon var ju väldigt gammal och sjuk och så…vi visste ju att det skulle hända”. Och hon var ju väldigt gammal och sjuk! Visst, det var hon. Men under begravningen så kom alla minnen av hur hon var innan hon blev så väldigt gammal och sjuk fram. Och det är helt galet att den fantastiska, snälla, kloka, roliga personen inte fick finnas mer. Att hon bara kan sluta existera. Hon som alltid funnits och varit med jämt. Jag hade väl någonstans i mitt idiotiska undermedvetna fått för mig att hon var så här gammal och sjuk nu, men att hon liksom skulle…jag vet inte…komma tillbaka och bli yngre och friskare igen. Och leva ett par decennier till. För folk försvinner ju inte bara sådär. Ju. I alla fall inte riktigt riktigt bra människor.
Men nu är hon borta. Jag sörjer inte så mycket att jag förlorat min mormor som jag sörjer att hon, som person, inte fick finnas mer. Det är djupt orättvist och jag går inte riktigt med på det.
Nä.
Nu ska jag gå ut i skogen och leta blåbär och minnas mormor.
…och jag stter inomhus och försöker begripa mig på en hemtenta medan en man går och väsnas med en lövblås precis utanför den öppna balkongdörren. Inte optimalt.
Åh, vad jag längtar tills jag är klar med alla tråkiga uppgifter jag har kvar innan examen. Arrrgh. Jag önskar att jag kunde snabbspola tiden en månad framåt och bara vara av med skiten. Men så ska jag ju lyckas ta körkort också och det lär ju dröja ännu längre…säg snabbspola två månader då. Sen ska jag bara ligga i gräset och käka mjukglass och vifta med tårna.
Nej, visstfan, om två månader måste jag ju vara smärt och smal för att få plats i klänningen jag ska ha när jag knyter äktenskapets band. Stryk mjukglassen.
Såhär ser den ut, förresten. Förhoppningsvis sitter den så här bra på mig inom överskådlig framtid:
Nu blir det en sån där trist kort-uppdatering igen. Är totalt slut i huvudet större delen av dagarna nu eftersom jag påbörjat mitt examensarbete. Förhoppningsvis klantar jag inte till det alltför mycket och blir klar med det nån gång i mars.
För att få koppla av lite i lugn och ro på kvällarna så har jag i all min vishet dessutom påbörjat ommålning och allmän uppfräschning av tre rum i lägeheten. Började med köket igår och det befinner sig i limbo för tillfället. Ikväll ska jag måla taket och imorgon blir det förhoppningsvis ny färg på väggarna. Lyckades ta en liten skev ”före”-bild innan batteriet dog i min kamera, så jag lägger nog ut en före- och efter-bild här när det är klart. Om jag inte dränker mig i färgtråget innan dess. Pust.
För övrigt så…tja… kära sambon kämpar vidare med sin strika diet- och motionsregim, nöter crosstrainer x antal dagar i veckan och har tappat tio kilo hittills. Jag är fascinerad och stolt om vartannat.
Och min egen kosthållning? Eeeeh…. Förhoppningsvis bränner jag lite kalorier på att kravla omkring och spackla tapetskarvar och måla hyllor…
Kort uppdatering: Jag lever!
Har bara varit väldigt upptagen med att fira jul, slappa lite, gå på mellandagsrea,slappa lite, fira nyår, slappa lite, försöka plugga till omtenta och idag äntligen skriva omtentaeländet. Det gick säkerligen åt skogen, men det struntar jag i sålänge för nu slipper jag den ett tag iallafall.Firade jul och nyår med underbara svärfamiljen och det var som vanligt väldigt trevligt.
För övrigt så…tja:
Det är oheligt kallt här, precis som i resten av landet. Alla stockholmare gnäller och imorgon ska jag ut och köra motorvägskörning i snödrivorna. Woopie!
Jag lyckades idag lämna blod utan att få svimningskänslor. Seger! Det är första gången det händer. (Har iochförsig bara lämnat tre gånger…men ändå!)
Jag och sambon bestämde oss för att slå till på det där omtalade bröllopet nu framåt våren, så nu är det hårdträning för att se snygg ut på bröllopsbilderna. Mycket viktigt, tydligen. Så vi har, hör och häpna, inskaffat en crosstrainer! Lysande träningsredskap. Tanken är då att vi ska crossa bort x antal kilon tills i maj, vi får se hur det går.
En sån här liten rackare står nu i vårt vardagsrum:
Arrrrrgh. Nu minns jag varför jag aldrig kokar knäck eller kola till jul.
Igår var jag kusligt huslig och bakade två sorters kakor som jag ska avlöna julens kattvakt med och tänkte samtidigt svänga ihop en sats fudge att utfodra väldigt gravida svägerskan med i mellandagarna. Lika bra att köra allt på en gång liksom, för kolasmeten till fudgen ska koka i tusen år så då hinner man göra kakor samtidigt.
Resultatet blev två omgångar fula (men goda!) kakor och, efter en evighetslång koktid, en jättesats med fudge som verkade misstänkt rinnig när jag hällde den i formen men jag var in denial så jag tänkte att det säkert blir jättebra när den har stelnat. Imorse skulle jag skära upp den och då blev bitarna alldeles mjuka och klibbiga och sälte liksom när man höll i dem. Inte okej. Jag kokade den där jäkla smeten i över en halvtimme och ändå är den för lös! Vafan?!
Jag skar på rent trots upp hälften och la i en burk och resten åkte i soporna. Nu blir det ingen mer fudge i år. Träligt jäkla godis att göra. Får komma på något annat att göda svägerskan med.
För övrigt så är det winter wonderland deluxe här och alla halkar omkring och fryser öronen av sig. Jag är redo för jul och vörtbröd med julskinka. Bring it on!
Alltså…visst har jag önskat att vi skulle få snö och när det började snöa i förrgår så blev jag jätteglad, men nu räcker det. Det är helt vitt av virvlande snö utanför fönstren, ser ut som om allt är täckt av tjock dimma, bilarna kryper fram i snigelfart och det blåser ner stora snömoln från taken. Jag är inte van vid sånt här längre! Min inre norrlänning har glömt bort hur riktiga vintrar ska vara och det här känns som något jobbigt kapitel i en ”Lilla huset på prärien”-bok, typ när hela familjen sitter ihopkurade i timmerstugan och lyssnar på snöstormen i fem dagar och måste hacka bort is från vattenhinken och ta in kon i köket för att den inte ska frysa ihjäl.
Fast….i det här fallet är det jag och sambon som sitter ihopkurade i soffan och värmer händerna på varsin laptop. Inte har vi någon ko i köket heller bara två odrägliga katter som knaprar torrfoder… Men för övrigt, så!
Och imorgon bitti ska jag ut och övningsköra. Lär ju sluta med att vi sitter fastkilade i en snöplog eller dylikt. Joråsatte. Blir nog bra det.
Dagens ansträngningar resulterade i:
En lyckad redovisning
Inhandlade julkort till samtliga släktingar
Julklapp till min käre fader
2 saffranslängder med mandelfyllning
24 lussekatter
150 pepparkakor
En omgång Maraboufudge
Migrän
I see dumb people. 