Höstdepp. But why?!

Ett inlägg varje halvår…sådär halvbra uppdateringsnivå här.

Happ…november. Jag har sedan typ två veckor tillbaka varit ruggigt höstdeppig och allt känns ganska tungt just nu. Har börjat träna i ett försök att boosta endorfinerna lite, men inte märkt någon effekt än så länge. Får i mig vitaminer och alla näringsämnen (har till och med börjat äta en del kött igen så järnbrist borde inte vara ett problem) och lyssnar på glad musik och får frisk luft varje dag etc. etc.

Samtidigt som jag ju rent rationellt vet att jag inte har någon anledning att deppa så kommer det dagar då hela kroppen bara…inte orkar. Idag är en sån dag, så jag gjorde en del absolut nödvändiga ärenden på stan och på universitetet innan jag drabbades av Den Stora Tröttheten och blev sittande under ett täcke i soffan. Borde egentligen arbeta med min uppsats en stund men den energin finns absolut inte just nu. Sjukt irriterande.

Jag räknar med att det släpper inom en vecka, annars måste jag nog besöka en läkare och kolla upp så att det inte är något fysiskt fel. (Jag menar, det är redan mitten av november och jag har inte ens velat tjuvlyssna på julmusik eller börjat planera något alls inför julen – då är det något fel!)

 

Klar med praktiken! Men hur säljer man en glasbit?

Praktiken avslutad! Fick ett lysande skriftligt omdöme av min handledare och bjöd alla i personalen på kanelbullar. Så, nu är det bara en del (en hel termin) plugg kvar innan examen. Yay!

Imorgon ska jag besöka Bukowskis. Och vadan detta? Jo, jag äger en mystisk glasbit som jag inte vågar slänga förrän jag fått bekräftat att det faktiskt är en glasbit och inte en ädelsten av något slag. Och Bukowskis värderar saker gratis, även ädelstenar. Så jag ska alltså till Bukowskis och där utstå förnedringen när en man i prydlig kostym talar om för mig att jag försöker få en glasbit värderad. Mitt bland alla Östermalmsdamer som släpat dit arvegods som funnits i familjen sen Karl XII var kung.

Men då kommer jag iallafall kunna slänga eländet sen.

Nästan klar.

Sista praktikdagen i övermorgon! Woo!

Imorgon ska jag försöka köpa en lämplig present till min handledare. Dessutom tänkte jag baka något att ställa fram i lärarrummet till alla de andra snälla lärarna på skolan (velar mellan chokladkolarutor eller kanelbullar. Decisions, decisions!).

Det börjar dessutom bli sommar på riktigt nu. Fattar knappt att terminen snart är slut – tiden bara rinner iväg!

En ynka vecka kvar!

Nästa vecka är min sista praktikvecka – och det är dessutom en kort arbetsvecka, så jag har bara tre dagar kvar på min allra sista praktik. Känns heeelt galet. Dessutom är det lite deppigt då jag har trivts så sjukt bra där. Kommer sakna alla fina elever och lärare. 😦

Hade jag varit färdigutbildad nu i sommar hade jag haft riktigt bra chanser att bli anställd där, dessutom, eftersom de behöver lärare i mina ämnen nu till hösten. Dålig tajming från min sida. (Men man kan ju inte få allt.) Kommer iallafall få med mig ett ruskigt bra skriftligt omdöme och har min handledare som en (extremt entusiastisk) referens i det framtida jobbsökandet. Känns rätt bra. 🙂

Livet är överlag rätt skönt just nu.

 

Yay!

Praktiken går riktigt, riktigt bra! Har nu haft flera lektioner med olika årskurser och olika ämnesavsnitt. Desutom har jag fått besök av en av mina universitetslärare som satt med på en lektion och gav mig feedback efteråt. Han var supernöjd och min handledare också. Känns som att jag kanske kan börja slappna av liiite nu. (Va? Näää, jag har inte höga krav på mig själv, absolut inte…) 🙂

 

 

Lärare…typ.

Det här är en gravt försummad blogg. Sorgligt, jag vet.

Jag är ute på min avslutande lärarpraktik nu och är totalt uppstressad av prestationsångest. Hade mina första två ap-läskiga lektioner förra veckan och det gick rätt bra. Ska ha två lektioner till med samma gäng på fredag plus två lektioner med helt nya elever i övermorgon. Övermorgon-lektionerna är inom ett ämnesavsnitt jag inte är sådär jätteinsatt i sen tidigare, så jag är smått upplöst av nervositet.

(Reflekterar då och då över hur skönt det måste vara att vara en person som inte är riktigt lika självkritisk. Livet vore så sjukt mycket lättare om man bara kunde tänka ”Fasen vad duktig jag är! Jag är bäst!” och inte fundera så mycket och noja över allting.)

Små kattframsteg.

Vi kör med framsteg i babysteps här: kissen kan nu hoppa upp på sin favvo-sovhylla helt utan hjälp och han är toknöjd över detta. Spinner högt varje gång man kikar in på honom. Igår fick han nöja sig med att sova på soffan och det var ju inte alls lika mysigt. (Jag tvingades också sova på soffan igår, för att hålla koll på honom. Kan därför intyga att det inte alls var mysigt. Sov sammanlagt kanske tre timmar. Urk.)

Mindre bra är att hans bror fortfarande är rädd för honom och för tillfället ligger och sover under två täcken för att vara så osynlig som möjligt….men förr eller senare så går ju det också över. Vi väntar ut honom, fegisen. (Badade dessutom fettot idag för att han inte ska lukta läskigt sjukhus längre.)

Och nu är det sovdags även för mig! Hoppas på mer än tre timmar inatt.

Kisse hemma.

Kissekorven fick komma hem igår! Han blev totalt ohämmat lycklig när jag kom och hämtade honom och tillbringade sedan första timmen hemma med att stryka sig mot allt i hans väg, äta sin egen snälla mat och använda sin egen snälla kattlåda. (Han hade tydligen inte ätit något alls under dygnet han varit inlagd, utan bara legat och stirrat skrämt omkring sig. Och djurklinikens kattlåda var ju naturligtvis superläskig.)

Nu haltar han omkring här helt stel och mörbultad, har ett sår som behöver övervakas, ska käka smärtstillande i en vecka och är sur för att han inte får gå ut. Och hans brorsa är livrädd för honom och tror att han är ett jätteläskigt monster eftersom han luktar djursjukhus och var borta en natt. Så nu börjar projekt ”få katterna att kunna vistas i samma rum igen”. Suck.

Och vi ska försöka näta in balkongen under den närmaste veckan. Nästa gång kanske han inte har samma tur, så nu får han bli innekatt (balkongkatt).

Kattakut.

Feta katten blev troligen påkörd av en bil imorse.

Han kom in helt oljig och smutsig, hade uppenbarligen ont i ena bakbenet och morrade om man strök honom över ryggen. Vi tänkte först avvakta med veterinär eftersom han verkade må rätt hyfsat, men plötsligt började han andas ansträngt och darra i hela kroppen. Panik! Dags för ännu en taxiresa tillsammans med en panikslagen, skrikande katt i en kattbur.

Under taxiresan började kissen blöda näsblod (nosblod?) och jag trodde han skulle dö i taxin. Sa inget högt eftersom taxichauffören redan insett stundens allvar och körde sjukt snabbt och sammanbitet. När vi kom fram hade blodet slutat rinna.

Veterinären klämde igenom katten, konstaterade att han hade ont i båda benen på högersidan och lät honom vingla omkring lite på golvet för att se att han kunde stödja på dem. Kollade igenom hans klor och såg att de var helt sönderflisade och att en hade gått av och var en blodig stump. Förmodligen hade han tagit emot sig med klorna ute. Katten pep och var rädd. Han andades snabbt och ansträngt så de ville ha kvar honom över natten i katt-kuvös med syrgas för säkerhets skull, om han fått någon skada på lungorna. Kanske har han även fått en spricka i ryggen eller bäckenet, de ska röntga imorgon.

Katten och jag blev ensamma ett tag där mitt i allting och han rullade ihop sig under sin handduk som han fått med sig hemifrån. Kliade honom under hakan och han gostrampade lite på min hand med sina spruckna klor.

Sen tog de en massa blodprover och satte en infart för dropp. Katten pep och var rädd. Sen fick han först ett otympligt halsband med mina kontaktuppgifter och sen en plasttratt så han inte tuggar på droppslangen. Där någonstans gav han upp hela situationen och la sig på sidan och stirrade tomt framför sig. En sköterska lyfte honom så försiktigt hon kunde men han hade ont nästan överallt så han pep ändå. Sen bar de iväg honom.

Han har ont i hela kroppen, är livrädd för främlingar och fattar inte vad som händer eller varför han inte får vara hemma i sin välbekanta korg. Det är väldigt jobbigt att veta att han inte förstår.

Förhoppningsvis får han komma hem imorgon, om han inte fått inre skador och behöver opereras. De ringer om det händer något allvarligt, så jag bär med mig telefonen överallt.

Run, Forrest, run!

Imorse vaknade vi till blött snöfall och slask. Två plusgrader. Hurr.

Men jag var a woman with a mission och kunde inte låta detta hindra mig. Igår investerade jag nämligen i en ny sport-BH och idag var min första dag på programmet ”Couch to 5K” som alltså går ut på att man ska gå från otränad, slö soffpotatis till att springa 5 kilometer utan att stanna.

På nio veckor.

Det blir nog intressant det här.

(Första dagen gick bra iallafall. Trots snö och motvind. Pust.)

Och så en bild på ett litet gulligt djur, bara för dig E. Peka, mosa, ät!