Uj, Har visst glömt bort bloggen i några år. Det kom lite i vägen…ett års sjukskrivning för utbrändhet, en flytt till större lägenhet och ett nytt jobb. Livet, alltså. It happens.
Sammanfattningsvis: sjukskrivning var asjobbigt men nödvändigt, nya lägenheten är stor och modern och fin men en aning charmlös och i behov av mysfaktor, nya jobbet är sjukt awesome och givande och kanske det bästa jobb jag haft hittills. Och Feta Katten är fortfarande fet och återigen satt på bantningskur.
Här går det inte i många knop. Semester så in i baljan. Jag vet knappt vilken veckodag det är. Sjukt skönt.
Väcktes i morse av att en fåntratt stod och tjöt vid mitt öra. Feta katten är satt på strikt diet sedan några månader tillbaka. Detta innebär att han varje morgon är SÅ HUNGRIG DÖDEN ÄR NÄRA SVÄLTER TILL DÖDS HÄR och jag är någon form av djurmisshandlare som vågar sova till åtta på morgonen medan han tynar bort. Så han skriker tills jag vaknar. Och när jag har vaknat så skriker han tills jag har hasat mig upp. Sen går han ut i köket medan han ser sig över axeln hela tiden för att vara säker på att jag följer med och inser situationens allvar. Sen ställer han sig och tittar ömsom på de tomma matskålarna ömsom på mig. Och skriker hjärtskärande. Han slutar inte förrän jag tar fram torrfoderburken och rasslar demonstrativt med den. Då övergår han till att titta kärleksfullt på mig, slingrar sig runt mina fötter och försöker stånga mig i pannan av ren livsglädje medan jag häller upp mat.
Sen äter han sig stoppmätt och går och lägger sig och sover i åtta timmar med tassarna i vädret. Mer action än så blir det inte här hemma under semestern. Vi har gått in i viloläge hela gänget. Jag gillar’t.
Happ. Idag meddelade jag chefen att jag inte ska jobba kvar i höst.
Och han blev jättebesviken.
Och kollegorna blev jättebesvikna.
Men det kändes inte riktigt rätt att stanna, så jag känner ändå att jag fattade rätt beslut. Är för tillfället så less på mina små elever att jag räknar ner dagarna till sommarlovet.
Så nu återstår bara att hitta något annat att göra i höst. Plättlätt.
Happ. Jobbet går bra, kollegorna är nöjda, eleverna är nöjda, föräldrarna är nöjda, rektorn är nöjd. Förmodligen/förhoppningsvis/kanske blir jag under den kommande veckan tillfrågad om jag vill stanna kvar som fast anställd när mitt vikariat går ut. Men vill jag det? Decisions!
Trivs sjukt bra med många av kollegorna men, tyvärr, inte alls med vissa andra. Urusel personkemi, eller nåt. Skulle jag stå ut med dem i längden om jag stannar? Men samtidigt är det ju roligt att vara uppskattad på jobbet av de allra flesta. Men det kan jag ju säkert bli någon annanstans också. Och det saknas liksom inte lediga tjänster för just min kompetens… Och så är det en rätt rejäl bit att åka till jobbet från där vi bor. Men… Gah.
Har en hel del som snurrar i huvudet just nu.
Nä. Stenen var syntetisk. Blev inte rik och måste därmed gå till jobbet på måndag som alla andra. 😉
Jobbet förresten… Nervositeten kickade tydligen in ordentligt i natt för jag drömde en lång och ångestfylld dröm där eleverna tog över klassrummet som vilda små apor, kollegorna var sjukt otrevliga och jag inte hittade de böcker jag behövde och inte fick något gjort överhuvudtaget. Vaknade helt förtvivlad innan jag insåg att det bara var en dröm. Känns bra att min hjärna hanterar det här med nytt jobb på ett så sansat och realistiskt sätt…
Liten update angående glasbiten som jag tog med till Bukowskis i maj förra året (se inlägget från 17/5 2012): Den har rasslat omkring i min plånbok sen dess, men jag har inte pallat slänga den eftersom Bukowskis-killen bara kunde säga att den med typ 95% sannolikhet var av glas. Jag var rädd för de där kvarvarande 5 procenten och lät den ligga. Men har inte riktigt velat lägga pengar på att kolla upp den heller – eftersom den nästan säkert är glas. Tills idag! Råkade gå förbi en guldsmed som sysslade med ädelstenar och kilade in med min glasbit.
Guldsmeden kikade på den under koncentrerad tystnad och konstaterade att den iallafall inte var glas, men vad den var visste hon inte. Hon skickade mig vidare till någon sorts gemmolog-verkstad där ädelstens-experternas svar på Sheldon Cooper jobbade. Han konstaterade också att det inte var glas, men behövde undersöka den närmare för att se om det är en billig syntet-sten eller något lite roligare. Det ville han ha en hundring för, och det kan det väl vara värt att äntligen få klarhet i vad fasen det är för något.
Så nu är icke-glasbiten inlämnad hos ädelstens-Sheldon och förhoppningsvis får vi en lösning på mysteriet imorgon. Om det är en riktig sten som inte är speciellt värdefull så kan jag kanske göra ett nytt smycke av den eller nåt.
Bara som motvikt till allt gnäll och ynkande: jag är så sjukt tacksam för att få fly landet i en vecka och bara softa i solen tillsammans med världens finaste man. Ska försök tanka så mycket solljus jag kan och förhoppningsvis bli lite brunare. Det kommer bli awesome!
Hit ska vi:
Spoke too soon! Fasen vilken gnäll-blogg det här har blivit då. Men jag har aldrig mått såhär förut och det är skönt att ventilera oron lite.
Har fått någon sorts stressrelaterad yrsel och illamående. Blev yr igår mitt på dagen och stapplade runt som om jag var kraftigt berusad. I morse ringde jag sjukvårdsupplysningen för att utesluta att det var något potentiellt farligt. Har tillbringat resten av dagen halvsovande i soffan, mått ap-dåligt och försökt slappna av och inte tänka för mycket. Sådär halvkul.
Fattar inte varför kroppen ska reagera såhär just nu, jag har varit galet stressad större delen av mitt vuxna liv utan att få några fysiska symptom. 😦 Sjukt opraktiskt.
Imorgon drar vi till soligare breddgrader och förhoppningsvis kan jag bli av med det här eländet då så att jag kan greja med examen och börja söka jobb och allt sånt. Suck.
Sådärja, ett antal timmar tonårsbabbel transkriberat och någon sorts ordning i kaos börjar uppenbara sig. Ska ha möte med min handledare om ett par dagar och diskutera analysmetoder och sånt, och hon var väldigt positiv till det jag har presterat hittills, så det känns rätt hyfsat.
Lagom till Lucia ska jag ha ett preliminärt manus klart…det känns inte lika hyfsat.
I fredags tog jag och en vän tag i det årliga julbaket och fixade med gemensamma ansträngningar oheligt många lussekatter och pepparkakor. (Hurra!) Jag drabbades av hybris och svängde även ihop en omgång Rocky road-fudge. Har aldrig testat det tidigare eftersom jag hade fått för mig att det var äckligt (har aldrig gillat marshmallows), men alltså… Så. Sjukt. Gott. (Måste nu raskt skänka bort den för att inte bli en julgris. Gah!)
Det verkar dessutom som att det kan bli snö här lagom till vi är tillbaka från semestern. Det börjar arta sig!
Okej. Lite bättre nu, vågar jag nog säga.
Senaste veckan har jag släppt allt som inte var livsnödvändigt och sänkt tempot rent allmänt. Undvikit saker som kändes jobbiga och inte var superviktiga (känns sjukt fel att bara strunta i att göra saker, men…). Har börjat tända ljus när jag äter frukost och gjort små trevliga saker bara för att. Det har resulterat i att deppigheten verkar ha gett med sig. Hurra! Tröttheten är dock fortfarande kvar, men jag blir inte omotiverat ledsen längre. Så, alltid nåt.
De senaste dagarna har jag genomfört min fältstudie som examensarbetet ska baseras på och nu har jag fyra timmar ljudinspelningar som jag ska transkribera. Förhoppningsvis kommer det resultera i något användbart till min analys och inte bara bestå av fjortonåringar som pratar om vad de ska göra i helgen.
Nästa vecka åker vi på semester i en vecka. Wohoo! Har jag förberett något för det? Nej. Äger jag ens en vettig resväska? Nej. Menee…det blir nog bra det här.
I see dumb people. 