Joggande jordekorrar
Jahapp. Den här veckan har universitetets studenter påsklovsledigt, men det har ingen annan. Är det bara jag som har vänner som inte går samma utbildning eller ens pluggar? Galet.
Idag ska jag därför roa mig på egen hand och tanka lite finkultur genom besök på både Nationalmuseum och Historiska museet. “Kultur är föda för själen!” etc etc. Sen ska jag sätta mig och läsa igenom en artikel om jordekorrar som vi ska sammanfatta till nästa vecka. Jordekorrar, ja. Joråsåattee… Tuff utbildning det här.
Joggade i morse och höll på att avlida av plötslig yrsel efter 3,5 km. Och då springer jag ändå i samma hastighet som en benskör pensionär som precis opererat båda höfterna. Typ. Konditionen är inte direkt på topp, nej.
Catwalk.
Håhå! Eff-eck-tivi-te-tung! Jag passerade en intressant majbrasehög när jag var ute imorse. Hittade en alldeles lagom lång planka som blir en bra bas till den planerade katt-trappan som ska ge våra hyperaktiva pälsbollar ett roligare liv i sommar.
Efter att ha släpat hem plankan i triumf studsade jag ut till Kungens kurva och inhandlade en billig såg och tre meter furulist. Förvandlades ett ögonblick till en Berglin-gubbe (”Eeeh…jag skulle vilja ha en planka, tack.”) och stod helt förvirrad bland brädtravarna i affären och tänkte bara “Hur fasen köper man virke? Hur gör man? Ser jag ut som en idiot om jag bara greppar tremeterslisten och släpar bort den till kassan?”. Men det löste sig. Nu har örtio små listbitar sågats till och ett par stycken även spikats fast på plankan med stor entusiasm och ett antal sneda spikar. Sen tog spiken slut, till våra grannars stora glädje.
Katterna förhåller sig skeptiska till hela grejen och kommer förmodigen behöva mutas med sardiner för att ens vilja sätta tassarna på plankeländet.
Här har något gått väldigt fel…
Börjar dagen med en nyhet som gjorde mig lite trött.
Hur tänker man om man gör nåt sånt? Och hur har man lyckats överleva till vuxen ålder med uppfattningen att björnar är någon sorts snälla och kramvänliga nallar?
Jag utgår ifrån att det inte var någon form av utstuderat självmordsförsök dels för att hon klättrade upp när hon fick rep nerslängda till sig och dels för att “Death by polar bear” förmodligen måste vara ett av de vidrigaste sätten att dö på. Hurr.
Nu ska jag ut och jogga.
Testing, testing.
Jag hade egentligen lagt ner den här bloggen eftersom jag inte riktigt lyckades definiera vad den skulle användas till… men det stör mig att den ligger ute och skräpar så här, och jag vill liksom inte ta död på den, så jag ska göra ett försök att skriva en sån där tjejig det-här-gjorde-jag-idag-blogg om mitt vardagsliv.
Vi får se hur det funkar.
För tillfället händer det inte så mycket eftersom jag är alldeles ovanligt studentfattig. Letar febrilt efter gratisnöjen att roa mig med under påsklovet. Idag blev det ett besök på Stadsmuseets utsällning “I huvudrollen: Stockholm” som var rätt underhållande, spciellt eftersom jag är osunt förtjust i gamla svenska filmer.
Försökte mig på en joggingtur i förmiddags, men det var alldeles för varmt. Ska göra ett nytt försök imorgonbitti när det kanske är lite svalare. Jag är läskigt otränad, men nu har jag sagt till alldeles för många att jag ska springa tjejmilen i höst, så nu måste jag ju faktiskt göra det och hålla igång med löpningen fram tills dess. Pust.
Mysteriet med Bolibompa-Johan.
Nu sitter jag har och har tentainläsningsdag. Så därför gör jag naturligtvis tusen andra saker, vad som helst bara jag slipper plugga.
Detta ledde mig in på en forumsdiskussion där någon nämnde Johan Anderblad som har varit barnprogramsledare i SVT i en evighet och aldrig åldras. Jag som trodde det bara var jag som hade noterat det! Jag minns när jag för något år sedan tittade på barnprogram med min systerdotter och fick syn på honom för första gången sen jag själv var i “Bolibompa”-åldern. Jag blev faktiskt lite rädd.
En snabb googling visade att jag är långt ifrån ensam. Överallt i landet finns det folk som fascineras av att karln sett ut att vara tjugoåtta år efter år. Enligt Wikipedia har han och hans lilla plastkanin presenterat barnprogram i arton år nu och han är….*trumvirvel*…49 år gammal!
Hur är detta möjligt? Är han en alien?
Men han har ju verkligen börjat jobba i rätt bransch med det där utseendet. Han kommer se ut som en ung, rufsig jeanskille tills han hamnar på ålderdomshemmet. Kommer sitta där i sängen med sin buspojksfrisyr och pipande gummikanin och le skälmskt mot unga sköterskor som växt upp med honom som det enda beständiga i en förvirrande föränderlig värld. Hur det kommer att bli den dagen han lämnar sin inbodda studio för gott vågar jag inte ens tänka på. Panik och förvirring kommer svepa över landet. Barn kommer att gråta. Bilar kommer brinna i varje gathörn.
Kort sagt: Johan, vi behöver dig. Och din gummikanin. Du får aldrig lämna oss.
Argh + blä.
Jahapp. I söndags kände jag mig lite bättre och gick till jobbet. Och i går också. Och idag är jag ledig och mår apa, har huvudvärk och känner mig allmänt….bläh och väck i huvudet och hela kroppen känns konstig. Min lediga dag har tillbringats i soffan framför Top Model-repriser. Så mördande tråkigt så man kan bli sjuk för mindre.
Problemet: mår jag såhär imorgon också så kan jag inte jobba. Då måste jag ringa och sjukanmäla mig och bara…”Eh, jo, jag är sjuk…igen…” och de kommer tro att jag är antingen simulant eller kroniskt sjuklig och oduglig eftersom jag tydligen bara kan jobba två dagar mellan varje förkylning.
Menåååååh! Jag vill inte! Jag vill bara ligga här och tuberkuloshosta bekymmerslöst, titta på engelska deckare, klappa katter och bli matad med glass.
Och igår sa jag till pygméchefen att jag inte vill jobba där i höst och trodde saken var utagerad, men sen dök han upp när jag var ensam och började tjata om att jag skulle jobba kvar där ändå och bara “Fundera på saken! Fundera lite till! Du skulle göra mig så glad! Du är precis sån som jag gillar! Jag gilla jättemycket!” och la till att det han hade sagt skulle “stanna mellan oss två”. Ehm. Jajustdetja. Näh.
Fan.
*host host* *…harkel…* *host* *snörvel*
Orkar inte skriva så mycket för tillfället. Är upptagen av att försöka uthärda mina sista veckor på jobbet och längta efter skolstarten. Jag har fått höra fler skräckhistorier om min slemmiga lilla chef nu så det är mest ångest att gå dit.
Nu har jag dessutom lyckats bli smittad av något influensaliknande vidrigt elände så jag ligger hemma och hostar slem för glatta livet. Jag skyller allt på de äckliga äckliga hotellgästerna, är det någon som ska smitta mig med influensa så är det självklart ett av de där asen. Vad väntade jag mig egentligen skulle hända när jag tillbringar dagarna med att skura bort folks kroppsvätskor och plocka upp deras sopor? Det är klart jag får pest då. Det är förmodligen AIDS. Nu dör jag.
Nu ska jag hasa mig ut till affären och proviantera innan jag förskansar mig i soffan och kör Indiana Jones-maraton. Häpp.
Heeere birdie, birde, birdie…..
Dagens vardagssurrealism inträffade när jag gick hem från jobbet. Det gick en stor flock med gråsparvar och plockade på en gräsplan utanför Lasse i Parken och jag tittade till en extra gång just för att de var så många. Plötsligt inser jag att en av sparvarna är dubbelt så stor som de andra och gröngul och…inte alls en sparv utan en undulat.
Hur fångar man en förrymd fågel? Jag försökte med “Fiiiin fågel….komsi komsi komsi…” och en utsträckt hand vilket endast resulterade i att han flög upp på en lyktstolpe och kikade ner på mig. Jag insåg därefter följande: Han är uppenbarligen frisk och glad och kan flyga alldeles utmärkt. Han har trettio sparvkompisar som tillåter honom att vara med i deras flock. Han är fri att göra vad fasiken han vill.
Pippin tycktes helt enkelt ha the time of his life och jag hade inte den minsta lust att fånga honom och släpa iväg honom till närmsta polisstations hittegodavdelning och sätta honom i en liten bur bara för att “rädda” honom. Det skulle jag inte ens kunnat göra om jag försökt eftersom han besatt en alldeles förträfflig flygförmåga och inte tycktes vilja bli infångad.
Jag önskade honom en fortsatt trevlig sommar och gick hem. Förhoppningsvis klarar han sig igenom vintern på något sätt, men jag kan i vilket fall inte uppbåda någon som helst ånger över mitt beslut. Han var en mycket glad undulat. Fåglar ska helt enkelt inte sitta inlåsta i små burar.
Man bara gapar…
…när man läser sånt här.
Jag tycker så oändligt synd om killen. Vad är det för hysterisk Bates motel-morsa som köper en fucking Slitz till sin son? Vill han läsa Slitz så kan han väl köpa den själv, han är ju inte direkt för liten för att gå och köpa en tidning ensam. Eller? Han kanske inte får gå till affären själv, vem vet vad han kan råka ut för.
Schysst att hon funderar på att köpa en porrtidning åt honom och bara “Här, nu har jag köpt den här till dig om du nu absolut måste kolla på nakna tjejer! Seså, upp på rummet och läs nu!”. Sunt föräldraskap där. Han kommer nog inte alls ha ångest över sin sexdrift och titta tvångsmässigt på porr när han flyttar hemifrån. Nej, nej. Alla andra föräldrar gör ju sådär och deras barn mår ju hur bra som helst….eller vänta nu, så gör de inte alls. Normala människor låter sina barn ha sin sexualitet ifred.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: tvångssterilisering är fan det enda rätta för vissa människor.
Jaharu? Nazism sägeru?
Lite irritation såhär på morgonkvisten:
Läste en DN-artikel och såg att en blogg länkat till artikeln och att blogginlägget hette “Feminazismens grunder”. Är det något jag blir tandagnisslande irriterad på så är det uttrycket “feminazis” och än mer när svenska nötter försöker försvenska det. Det låter inte ens bra på engelska, ge er!
Iallafall så visade det sig att inlägget var skrivet av den här bloggaren som tydligen anses vara en intelligent och upplyst man. Det kanske stämmer, om detta vet jag intet. Jag läste heller inte hela inlägget utan hoppade direkt till kommentarerna, ty jag har bråttom. Där utspelade sig förljande utväxling mellan en kommentator och herr Blogge:
Kristen skrev först:
“Då och då har man små kampanjer för åtskilliga miljoner för att få oss att ge blod, eller skriva donationskort. I dessa kampanjer är det en tydlig undermening att om du önskar hjälp måste du förstå att din kropp tillhör oss sjukhus; tillhör alla. Du förstår väl att du måste vara lojal mot oss om du skall kunna förvänta dig bra vård. Genom att hänvisa till altruism och lojalitet och underförstått skam vill man förmå folk att donera sig.”
Varpå Blogge svarar:
“Jo, jag har gjort motsvarande observation tidigare. Därför är jag inte blodgivare, även om jag är beredd att ställa upp till marknadspris.”
(Det är ju naturligtvis mycket möjligt att han skämtar och jag bara är för trött för att fatta det, men jag utgår för enkelthetens skull från att han var helt seriös.) Är det bara jag som tycker det är en liiiten liiiiten aning fånigt att av principiella skäl låta bli att göra grejer som t.ex. blodgivning? Det känns lite som att vägra anmäla sig till organdonation för att man “vill bli begravd med alla organ kvar”.
Jag skummade igenom inlägget lite snabbt nu och jag håller väl inte direkt med om allt, men eftersom han uteslutande får (rättstavade!) kommentarer som håller med honom så kanske han skrev nåt jättesmart som jag missade i ren ilska över hans klantiga ordval. Han kanske tillochmed visade att hans användande av uttrycket “feminazismen” var ett skämt avsett att dra upmärksamhet till inlägget.
Får läsa noggrannare sen, eller så kanske någon kan vara vänlig att sammanfatta hans säkert mycket vettiga poäng i en kommentar här under.
Jag är trött. Nu ska jag gå till jobbet jag inte vill vara på. Tjohej.
